Ungefär samtidigt hörde jag en prästbekant berätta om hur det varit att fira gudstjänst i en ny stad, där ingen känner en. Han besökte olika kyrkor men aldrig var det någon, anställd eller ej, som verkade bemöda sig med ett: Hej, är du ny här? Han sa att det för första gången fått honom att verkligen begripa hur nödvändigt det är med ett personligt möte för att evangeliet ska bli trovärdigt.

När jag själv för ett antal år sedan som nyinflyttad firat min första högmässa i församlingen stod prästen vid dörren och sa just de där orden. Han hette Fredrik Modéus och är ju som alla vet en begåvad karl. Men ett sådant bemötande borde höra till basutbudet för oss alla

Ändå är det sällan den offentliga debatten lyckas komma down to basics. Den nya organisationsmodellen är ett bra exempel. Det lilla sammanhangets problem förväntas bli lösta av att det uppgår i ett betydligt mer lönsamt superpastorat. Men vad hjälper det en kyrka om hon är aldrig så öppen och rikstäckande – men saknar själ, glöd, värme?

Svenska kyrkan har under många år likt Narcissos tjusats av sin egen spegelbild: de vackra kyrkorna, de imponerande kontaktytorna med människor i alla åldrar och samhällsskikt, den humanistiska och framåtriktade teologiska grundsynen. Kanske har vi trott att vi därigenom uppfyller rättfärdigheten. Sedan har vi, ännu en söndag, slagit oss ner vid kyrkkaffet med dem vi känner.

Men kyrkans framtid har alltid berott, inte av hennes egen förträfflighet, utan av hennes vilja och längtan efter att bli genomlyst av Jesu kärlek. Utan den blir det ingen verklig integration. Men när vi ser med Hans ögon ser vi också dem som Han kallar sina minsta.