Vigningslöfte

Var börjar och slutar medlemmens ansvar?

Örjan Lindström debattör
Ett par erfarenheter har fått mig att reflektera över de vigningslöften som avläggs vid präst/diakonvigningen i allmänhet och det fjärde löftet i synnerhet, skriver debattören. Arkivbild. Foto: Pontus Tideman

Var börjar och slutar ens eget ansvar att engagera sig när ens egna och domkapitlets tolkningar går isär? frågar debattör Örjan Lindström

Under det gångna året har ett par erfarenheter fått mig att reflektera över de vigningslöften som avläggs vid präst/diakonvigningen i allmänhet och det fjärde löftet i synnerhet. 

I korthet innebär det en förpliktelse för prästen/diakonen att med sitt liv vara ett vittnesbörd om Guds kärlek och ständig förmedlare av ”försoningens hemlighet”. 

På nära håll i min vardag har jag erfarit hur detta löfte av en (som det kallas enligt biskopsbrevet) Verbi Divini Minister medvetet och systematiskt åsidosatts och nonchalerats. Försök till samtal om detta har varit resultatlösa, vilket gjorde att jag upprättade en anmälan för brott mot löftet till domkapitlet. 

Domkapitlet lade ner anmälan och det gjorde mig förbryllad. 

Jag följde upp ärendet med återkoppling till biskop och domkapitel i avsikt att förstå hur de resonerat. Svaren jag fick gav inte svar på de frågor jag ställt, fick mig i stället att inse att vi har olika åsikter beträffande efterföljelsen av löftet.  

Domkapitlets motivering som lyder ”ehuru problematisk, inte är av sådan natur att den kan sägas i avsevärd mån [ha] skadat det anseende en präst bör ha”, gjorde mig än mer förbryllad.

Jag har människor i min vänkrets med rötter i såväl svenskkyrklig/frikyrklig som syrisk-ortodox tradition samt själar vilka sällan eller aldrig besöker kyrkan som följt processen. Samtliga har höjt på ögonbrynen i sådan omfattning att kyrkans trovärdighet ur vissa aspekter kan sägas ha skadats.  

Jag har klargjort för domkapitel och biskop vad jag anser om förfarandet. Med andra ord är ärendet i sig utrett och jag har lämnat det bakom mig. 

Frågor och funderingar kring hur jag ska tolka detta fjärde löfte hänger dock kvar och jag undrar: Är det en rimlig förväntan och rimliga krav som det fjärde löftet påbjuder? Om det är rimliga krav, hur ska de då värderas och tolkas? 

Var börjar och slutar ens eget (läs medlem i Svenska kyrkan) ansvar att engagera sig när ens egna och domkapitlets tolkningar går isär?

Örjan Lindström

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.