Medan SVT visade Tom Alandhs film om Inger Svensson, Växjö stifts första kvinnliga präst, satt jag och läste vad Erik Gustaf Geijer skrev till en vid tillfället modlös vän: sorg är synd, ty tillvarons innersta väsen är salighet. Och tanken drabbade mig hur lite salighet som konflikten kring ämbetsfrågan fört med sig. Tvärtom verkar den näras av och generera en sorts demonisk potential, en mörk spiral man kan dras in i – från olika håll. Hade jag istället för att läsa Geijer sett dokumentären hade jag säkert fått höra många hårresande vittnesmål om hur ursinnigt kvinnoprästmotståndet kunde te sig, hur oförsonligt G A Danell betedde sig, och många med honom – och hur goda anledningar de tyckte sig ha. Jag är glad att jag valde Geijer. Därmed inte sagt att en sådan historia inte bör berättas. Men jag undrar vad dess dramaturgi skulle kunna åstadkomma, utom att somliga förfasar sig över vilket fult ansikte ”motståndet” visade upp medan andra, sorgset eller upproriskt, skulle tänka: jamen, riktigt så enkelt var det ju ändå inte, Rödluvan och Vargen…

Och så är det. Beroende på vilken tradition man tillhör läser man ofrånkomligen historien från ett visst håll. Ens position ger viss utsikt men medför också vissa döda vinklar som predisponerar en att vara reflexmässigt lojal med offren i ens eget läger, bagatellisera betydelsen av hur ens ändamål helgar medlen, om och om igen, åt ut och år in. Detta vet jag av egen erfarenhet eftersom en sådan som jag – prästvigd kvinna med traditionell teologi – åtnjuter det tvivelaktiga privilegiet att misstros av båda grupper. Jag har därför många gånger tvingats smaka på de frukter som ämbetskonflikten ger och de har varit: stenhårda, snorkiga, nonchalanta, högmodiga, nedlåtande, självupptagna. Inte direkt som, låt säga, Andens frukter.

N T Wright, biskop i Durham, berättade nyligen under ett besök i Sverige om den princip som Church of England numera försöker tillämpa vid prästrekrytering. Vad de letar efter är män och kvinnor som – konservativa, liberala, smells-and-bells eller happy-clappy – verkligen vill något med kyrkan, som vill bidra till att Guds rike alltmer blir närvarande i världen. Alltså inte främst att prästerna ska ha rätt etikett för att platsa i stiftet utan att de, oberoende av vilken skola de tillhör, känner en hunger, en entusiasm inför uppdraget, som inte skäms för evangeliet.

Om Geijer hade rätt och tillvarons innersta väsen är salighet då har ämbetskonflikten och dess avknoppningar tagit alltför mycket glädje ifrån oss. Den har bundit kraft som vi kunde använt för att utforska, djupna i och sprida Guds kärlek. Den har gjort fromma gemenskaper slutna och rädda och den har dränerat progressiva falanger, åstadkommit misstro mot bibelordet och ”klassisk kristen tro”.

Av detta kan man dra slutsatsen att Svenska kyrkan som enhet är ett hopplöst, förlorat projekt. Eller så kan man, som många jag mött och inspirerats av, börjat i det ”lilla” med att be Gud att den frid, försoning och läkedom som bara Han kan ge ska komma också ens eget hjärta till del.

Anna Sophia Bonde

präst 

Lunds stift