Är biskoparna oense om nattvarden?

Bertil Murray, präst
Foto: Johanna Norin, Mikael M Johansson

Goda ansatser finns i biskopsbrevet om nattvarden. Så mycket sorgligare är frågan om hanteringen av det överblivna.

Är det så att biskoparna trots det gemensamma brevet är oense i frågan?

 

Efter det att biskopsbrevet om nattvarden publicerades har flera reaktioner kommit, även från biskopligt håll, till exempel i svar till präster som undrat vilka konsekvenserna av brevet blir.

Det senare kan uppfattas som att alla biskopar inte är bekväma med formuleringarna, inte minst vad gäller hur församlingen ska handskas med det överblivna.

Vikten av en god ordning för detta visar inte minst Anna Karin Hammar i sin artikel.

Det svar som ärkebiskopen för biskoparnas räkning ger Sven-Erik Brodd tar inte bort osäkerheten om hur biskopskollegiet verkligen tänker kring det överblivna. Enklast hade väl varit om de sagt att man aldrig ska konsekrera mer än vad som går åt.

Men säkert uppstår i varje församling situationer där, liksom vid brödundren, gudsfolket ätit sig mätta och det finns om inte korgar så åtminstone något bröd och vin över. Hur ska församlingen i sådana situationer förfara?

Ärkebiskopen framhåller att konsekrerat bröd i dessa situationer inte måste konsekreras igen. Samtidigt har biskoparna i sitt brev öppnat för att så kan ske. Det är enligt dem inte nödvändigt att förvara konsekrerat bröd åtskilt från det som inte använts i mässan.

Möjligen tänker de som vid så kallade omdop: endast det första dopet är verksamt och det andra är i själva verket en nullitet. Det betyder dock givetvis inte på något sätt att omdop är en god ordning.

Det är lätt att instämma i Hammars önskan om att vi får en uppdatering av brevet. Måtte den inte dröja länge.

Bakom frågan om praxis ligger kyrkans tro på hur det verkligen förhåller sig med det överblivna. Är det fortfarande Kristi kropp och blod eller är det inte det?

Om Kristi närvaro i brödet och vinet består efter mässans slut, hur kan då biskoparna gå med på att det överblivna vinet hanteras som det ibland gör och som man också rekommenderar i brevet: det hälls helt enkelt ut på marken, via en piscina eller utanför kyrkporten.

På äldreboenden och andra platser betyder denna praxis att vinet resolut hälls ut i avloppet. Det är inte överraskande att en sådan ordning kan uppfattas som ”plågsamt vanvördigt” (Stephan Borgehammar). Kanske hamnar på motsvarande sätt eventuella smulor från det överblivna brödet, Kristi kropp, i papperskorgen eller dammsugarpåsen?

Om å andra sidan Kristi närvaro inte skulle bestå efter mässans slut, varför ska då brödet förvaras åtskilt och undantas från konsekrationen nästa mässa? Menar biskoparna att denna konsekration, nattvardsbönen med anamnes, epikles och instiftelseord, inte har någon betydelse för Kristi närvaro i sakramentet?

Är i själva verket instiftelseorden, som enligt ärkebiskopen måste läsas vid varje kommunionstillfälle, inte alls några konsekrationsord utan snarare en obligatorisk förkunnelse av evangeliet till dem i församlingen som lyssnar?

Och när Anna Karin Hammar vittnar om, hur hon ”fått gå med mässans bröd och vin till sjuk församlingsbo […] en rik upplevelse av församlingens samhörighet, utan att instiftelseorden behövt läsas på nytt”, menar biskoparna då att något sådant under inga omständigheter får ske?

Hur lång tid får det gå mellan mässans slutpsalm och den enskilda sjukkommunionen för att denna fortfarande ska anses ske i god ordning? Tre minuter, några dagar eller ingen tid alls?

Goda ansatser finns i biskopsbrevet om nattvarden. För detta förtjänar biskoparna ett tack. Så mycket sorgligare är frågan om hanteringen av det överblivna. Kanske bottnar det dunkelt sagda i det dunkelt tänkta.

Eller är det kanske så att biskoparna trots det gemensamma brevet i själva verket är oense i frågan?

Det är lätt att instämma i Hammars önskan om att vi får se en uppdatering av brevet. Måtte den inte dröja länge.

Bertil Murray

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.