Är evangeliet en kränkning för ”andra”?

Kyrkans identitet Varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam? frågar Annika Borg och Christer Hugo.

”Ett litet ljus i det mörker som är Svenska kyrkan”, så formulerar sig en av de många som positivt kommenterat prästen Helena Edlunds viktiga debattartikel i Kyrkans Tidning nummer 33/2011 om kyrkans identitet och okritiska förhållningssätt till islam. En kyrka som är intresserad av sina kyrkotillhöriga och sina anställda behöver ta dessa synpunkter på allvar. Men kanske kommer kommentarerna att definieras som näthat och främlingsfientlighet av biskopar och andra kyrkliga makthavare, precis som man avfärdade kritiken när nyheten om att Svenska kyrkan finansierade en imam på Fryshuset i Stockholm publicerades?
 När Svenska kyrkan uppfattas som om den sätter en annan religion framför sin egen, undrar många vad kyrkan egentligen står för. Det är en relevant fråga. Dialogprojekten med islam saknar trovärdighet när man inte kan diskutera dogmatiska skillnader, värderingskollisioner och ekonomi. Som att exempelvis
ifrågasätta och inte tycka att det är hederligt att donationer till Svenska kyrkan eller kristna missionsstiftelser ska finansiera muslimska fredagsböner eller imamanställningar.

Det har uppenbarligen
blivit utmanande att kalla sig kristen och stå upp för kristna och västerländska värderingar i Svenska kyrkan. Men hur blev det en kristen dygd att se evangeliet som en kränkning mot andra? Retoriken som möter den som vill lyfta kyrkans identitetsfrågor, erkänner skillnader mellan Bibeln och Koranen och ser kyrkans Herre som vägen, sanningen och livet är försåtlig och direkt stötande. Strategin, i såväl kyrkliga tidningar som i annan högljudd åsiktsförmedling och kyrkliga maktsfärer, är just att avfärda kritiker som islamofober (”islamrädda”), sverigedemokrater eller rasister. Fast strategin börjar krackelera – man kan inte använda samma härskarteknik hur många gånger som helst. Men varför krattar ett flertal av Svenska kyrkans tongivande företrädare manegen för en annan religion? Och varför just islam? Beror det på att man fascineras av en identitetsstyrka man själv inte har? Eller på att man enträget intalar sig att muslimer är de mest utsatta? Varför dessa grandiosa inramningar kring något så okontroversiellt som att vi ska prata med varandra? Det gör väl människor hela tiden.

I praktiken kan självklart problem uppstå. Som när det händer att kvinnor måste lämna de gemensamma och öppna andaktsrummen på högskolor och universitet när manliga muslimer vill be. Även om kvinnorna var i rummet före och befann sig mitt uppe i bön eller meditation. Vem är ”utsatt” i det läget? Och har inte den omskrutna öppenheten och dialogen då helt förlorat sin mening? Det som hänt i religionsdialogens namn har stundtals antagit absurda proportioner. Och det är knappast ”den andre” som kompromissat med sin tro på avgörande vis. Låt oss ta ett exempel: I stockholmsförorten Fisksätra pågår projektet Guds hus, ett samarbete mellan Svenska kyrkans församling i Nacka, S:t Konrads katolska församling och den muslimska föreningen. Centrum för samtidsanalys står fadder för projektet, ett centrum som leds av biskop emeritus Bengt Wadensjö. Kyrkan och moskén ska vara ”goda grannar under samma tak”. Syftet är att ”i närmiljön göra en gemensam manifestation av samhörighet oavsett tro, kultur och språk”.

Men det har även formulerats en värdegrund. Utgångspunkten i denna är ”vår gemensamma tro att Gud är En”. När blev det vår ”gemensamma” tro? Vi har en gemensam tro, inte med islam utan med Katolska kyrkan, att Gud är treenig. Det är grundläggande i kristen trosreflektion. Värdegrunden nämner inte med ett ord Kristi person. Men man ”vill ta Gud på allvar”. Kan en kristen församling ”ta Gud på allvar” utan att Jesus förs på tal? Biskop Wadensjö har även uttryckt att Muhammed kan vara en profet också för kristna. Betyder alltså en inkluderande människosyn att kristna ska acceptera Muhammed som profet?

Vi måste nu börja föra dialog med varandra inom vår egen kyrka om vad det betyder att vara kristen. Och svaret på den fundamentala frågan kan inte vara ett slags osmält billighetsfilosofi om ”den andre”. Det är den egna identiteten Svenska kyrkan behöver ta på allvar. Det är orimligt att detta ska vara obekvämt eller kontroversiellt. Istället är det vad kyrkans medlemmar har rätt att förvänta sig.

Christer Hugo
kyrkoherde och skribent

Annika Borg
teol dr,
skribent och präst

Tillsammans driver de bloggen
 Kristen Opinion (http://blogg.passagen.se/kristenopinion/)
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
2265

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Uppsala stift
Göteborgs stift
Luleå stift
Uppsala stift
Stockholms stift