Att finna dem är att finna Kyrkan

Oftast, när man i vår tid talar om Kyrkan, handlar det om en verksamhet här och nu: Kyrkan ordnar natthärbärgen, Kyrkan tar ställning, Kyrkan engagerar sig. Vid de stora folkväckelserna på 1800-talet väcktes en annan fråga: Vad är Kyrkan i Bibeln? Då läste man Nya Testamentet för att få svaret. Det blev vad man kallade ”den nytestamentliga församlingssynen”. Den kom att bli märkligt lik den tidens liberala ideal, associationen, det vill säga föreningen, den frivilliga sammanslutningen av likasinnade.

1900-talet kom att bli en teologisk nystart för insikten om vad Kyrkan är. En av den tidens främsta teologer, Otto Dibelius, talade om 1900-talet som ”Kyrkans århundrade” i teologin. En höjdpunkt i detta sökande var Bo Giertz bok Kristi Kyrka (1939). Den följdes av ett stort verk, där en mängd skickliga svenska teologer gjorde sitt yttersta, En bok om Kyrkan (1942). Den främste av dem, Anders Nygren, skrev den inledande uppsatsen. Vad handlade den om? Den beskrev Kyrkan med ett centralt ord från just Nya Testamentet: Kristi kropp. Det innebär att Kyrkan är mycket mer än en verksamhet här och nu, oändligt mycket mer än en sammanslutning av likasinnade. Den är en organism, en levande, växande verklighet, skapad av Gud själv. I den blir ständigt nya människor infogade genom dopet och tron. Där lever och växer de när de tar emot den andliga kraft som ständigt flödar genom organismen.

På den tiden fanns det i svensk teologi ett stort intresse för Martin Luthers tänkande. Vad hade han uppfattat av Kyrkans verklighet? Man letade i hans mest kända skrifter och fann förvånansvärt lite. En av de forskare, som frågade sig hur detta kom sig, var Carl Axel Aurelius, senare professor i Linköping och biskop i Göteborg. Under sitt avhandlingsarbete fanns han svaret. Sina allra  djupaste tankar om Kyrkan har Martin Luther lagt ner i sina föreläsningar om Psaltaren. Som munk bad Luther hela Psaltaren varje månad. Han kunde Psaltaren utantill på latin. Två gånger har han utlagt hela Psaltaren, och de texterna finns ännu i behåll. I Psaltaren finns det ständigt en spänning inom Guds folk. Det är spänningen mellan de som kallas ”rättfärdiga” och de som kallas ”ogudaktiga”.

Det senare ordet kommer från den grekiska översättningen av Psaltaren, där det betyder ”de som saknar gudsfruktan”. De är alltså inte ateister. De tillhör Guds folk, men de har brutit med förbundet med Gud. De är nästan alltid dominerande, och de förtrycker och förföljer den andra gruppen, som också kallas ”de stilla i landet”. Dessa utgör kärnan och ryggraden i Guds folk. Trots att de är i ständigt underläge äger de en visshet, grundad i att de står fast i förbundet med Gud. När tiden är inne låter Gud dem triumfera. Luther beskriver det i psalmen Vår Gud är oss en väldig borg (Sv. ps. 237).

Denna inre spänning i Guds folk beskriver Carl Axel Aurelius i titeln till sin avhandling, Verborgene Kirche (1983) – den fördolda Kyrkan. De var alltså denna lilla, maktlösa men trogna skara, som Luther såg i Psaltaren. Det var den som var den verkliga Kyrkan just där den fanns, mitt i allt det mäktiga och bland alla dem, som saknade Guds fruktan. Att finna dem är att finna Kyrkan.

Martin Luther och med honom Carl Axel Aurelius fann dem genom Psaltaren.

Christian Braw