Att förvara konsekrerade element medför oanade bekymmer

Yngve Stolpe, VDM
Arkivbild. Foto: Mikael M Johansson

Visst är det märkligt att vi, efter alla sekler som gått, ännu inte fått samlas i en synlig nattvardsgemenskap, interkommunion.

Camilla Frostells stilla undran i sitt inlägg i Kyrkans Tidning nummer 15-16/20 förtjänar verkligen att uppmärksammas. De är nog också många som delar denna hennes undran. 

Konsekrationens teologiska skiljemurar är väl ändå bara mänskoverk, splittrar kristenheten, även om det i ömsesidig respekt tycks fungera ändå. Men nattvardsgemenskapen förblir utelyckt.

Romersk katolicism står till synes fortfarande orubbligt fast vid transubstantiationen, där brödet och vinet under mässan skulle förvandlas till Kristi kött och blod, och därmed lever sitt eget liv också utanför mässan.

Vi glömmer kanske då den trons gemenskap vi faktiskt redan har – i dopet och därmed i Kristus, som grenar i samma vinträd, alldeles oberoende av dogmatiskt motiverade ställningstaganden i övrigt. Han kommer för att hålla måltid med de sina (Upp 3:20). Vid ett och samma, icke synliga nattvardsbord. 

Visst är det märkligt att vi, efter alla sekler som gått, ännu inte fått samlas i en synlig nattvardsgemenskap, interkommunion. Efter det historiska påvebesöket 2017 kom väl också den frågan att aktualiseras. 

Vi barrikaderar oss omkring våra respektive välkomnande nattvardsbord. Kristus fortsätter att för kristenheten förbli delad. Trots att vi är ett i honom. Trots att han själv sägs leda gudstjänsten… men det blir visst ändå som vi vill.

Luther: ”Den som för sina synders skull har dåligt samvete, han skall gå till sakramentet och hämta tröst, inte av brödet och vinet, inte av Kristi lekamen och blod, utan av Ordet som i sakramentet erbjuder Kristi lekamen och blod som utgjutet för mig. Är det inte tydligt nog?” (Weimarutg. 18:203-204). 

Vare sig vi nu bestämmer oss för den ena eller andra dogmatiska/liturgiska ordningen är risken stor att vi hamnar vilse. 

Nattvardens hemlighet är väl helt enkelt oåtkomlig för att människor, utifrån sin gudsfrånvända natur och sina snäva horisonter, skulle kunna kodifiera vad som faktiskt sker.

Själva undret sker ändå, såsom Herren har bestämt. Brödet och vinet förblir bröd och vin, det behöver inte heller andligen ”förvandlas” så som transsubstansiationsläran föreslår. 

Men i kraft av Jesu ord svarar dessa element för undret som sker: vi tar emot det bröd och det vin som här gäller för Jesu Kristi kropp och blod, i mötet med de sina. 

Som Jesus då också skulle kunna säga: ”Vi sluter, här och nu, detta förbund med varandra: detta är min kropp, detta är mitt blod”. Precis som hände vid den allra första nattvardsgången, vid själva instiftelsen av sakramentet.

Vilken befrielse! Det är inte längre vi som suveränt bestämmer, inte vi som egenmäktigt förfogar över himmelrikets sakrament. 

Vi slipper bördan, ja, våndan att söka förstå hur vi rätt skall handskas med det konsekrerade brödet och, i samma mån, naturligtvis med ett konsekrerat vin. Det handlar ju om det allra heligaste, den levande Gudomens faktiska närvaro. Vi månde bäva inför undret! Vi arma människor! Vad trodde vi egentligen om oss själva? 

Inga koncilier i världen kan bestämma hur denna Guds närvaro här i denna onda värld skall gestalta sig. Men han sände sin Son som talade vad han ”lärt av Fadern” (Joh 12:49f) och förkunnade att Guds rike är nära, detta då också synliggjort i heliga sakrament.

Att förvara konsekrerade element, medför oanade bekymmer, redan läromässigt. Ett stycke gudomlig natur, instängt i hostians tabernakel eller annorstädes… det må tillfredsställa vårt behov att synliggöra det osynliga, men kan också urarta till ren och skär magi, religionens raka motsats.

Varför då inte låta Jesus själv få fortsätta så som han började? ”Den eukaristiska sammankomsten leds av Kristus själv som är huvudaktören i eukaristin. Det är han som osynligt leder hela den eukaristiska gudstjänsten.” (Katolska katekesen, punkt 1348). 

Vad återstår då egentligen att diskutera? Kristus fortsätter sitt verk idag också, enligt hans ord och löfte (Joh 5:17).

Denne vår Gud är nu En, och Gud är Kärleken, Godheten in persona (Mark 10:18). Det borde väl då också återspeglas i våra spår här i världen, framför allt i den springande punkten, inför det faktiska mötet med Herren i vårt nattvardsfirande.

Vi tar emot Kristus sådan som han är, har varit och kommer att förbli. Ett enda bröd, vi en enda kropp (1 Kor 10:17). Ett vittnesbörd nu också tillbörligt för att världen skall tro (Joh 17:21). 

Det arbete som under senare år ömsesidigt försiggått omkring rättfärdiggörelsens teologi bör kanske också här få bära sin frukt.

Yngve Stolpe
VDM 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Nattvard