Trösten är att det onda en dag ska få sin dom

Jag tycker inte det är någon överdrift att säga att vår kultur är intresserad av fenomenet domar. I alla fall domar över andra. 

I många tv-serier är det mest kittlande momentet just utröstningen. Dramatisk musik hovrar över diverse matlagare, atleter, företagsrookies, kameran zoomar in: vem får vara kvar? Vem inte? 

Och när sedan domen är avkunnad är det en obligatorisk extra inzoomning på den stackare som inte hållit måttet. Vederbörande försöker se kontrollerad ut men alla tv-tittare erfar den ställföreträdande skammen:  någon har blivit ratad, bortvald – så skönt att det inte var jag! 

Det är något pornografiskt över den sortens närbilder.

Strax före profeten Daniels syn, som är denna söndags gammaltestamentliga text, får han se hur ”fyra stora djur” kliver upp ur havsdjupen. Det är (andliga?) destruktiva makter som usurperar jordiska riken och kungar. Krigiska stormakter präglar sin tid men är, enligt profeten, orkestrerade nerifrån djupen.

Enligt samma mönster som från Uppenbarelseboken så varvas scener från världshistorien med vad som samtidigt äger rum i himlen. Daniel får i dagens text se "den Uråldrige”. 

Bengt Pleijel skriver i sin fina kommentar till Daniels bok I Guds händer vad som än händer: "Vi förnimmer en doft av himmel och renhet. Att Gud är uråldrig betyder inte att han är senil eller utsliten eller trött… De olika djuren kommer och går och härskarna kommer och går men Gud, som heter JAG ÄR (2 Mos 3:14) är alltid där."

Det har i alla tider tröstat bibelläsare att det onda en dag ska få sin dom.

So far, so good. Det jobbiga kommer längre fram, när det i Uppenbarelseboken påstås att de döda dömdes efter sina gärningar. 

Då börjar man kanske ana att den där friden i himlen säger stopp inte bara till diktatorers storvulna synder utan också till varje liten människas personliga mörker. Det kommer att bli en dom – också över mitt liv. Som Symeon säger till Maria: Också genom din egen själ skall det gå ett svärd.

Guds Andes röntgen missar inget. Vi gör klokt i att låta den gode läkaren Jesus ta bort det i oss som inte trivs i friden och glädjen, det som likt Gollum föredrar skuggorna. 

Alla har vi något av det i oss som poeten Gunnar Ekelöf beskrev i sin dikt Non serviam (Jag tjänar inte). Människan vill vara sin egen gud, vill inte vara lyhörd, följsam.

Men det är värre än så. Var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön. Det är inte materiella kvaliteter som fixar in oss i Guds rike, det är Andens verk.

Vårt liv behöver inte ha varit byggt taffligt, med halm och strå; lika litet kommer propert silver eller praktfullt guld (eller något annat fysiskt material) att bestå när Gud omskapar världen. 

Kort sagt: endast det Jesus åstadkommer har makt att transponera oss till Guds rike, här i tiden och efter tiden. Instinkten önskar att alla ska komma med, men om den fria viljan är på riktigt så kommer Gud att respektera en människas nej. 

Alternativet vore tvångsanslutning. Det som världshistorien verkar handla om, från Guds sida, är att varje människa ska säga ja till Honom av fri vilja.

Liksom varje år vid den här tiden återkommer jag till Lasse Lucidors ord:

Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av.
Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav.
Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort.
Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer. 

(Svenska psalmboken 620:6)