Bär Svenska kyrkan sitt ansvar?

Vad gäller överhuvudtaget i Svenska kyrkan i fråga om verksamhet på finska?

Kyrkoherde Leitzinger tar upp på Kyrkans Tidnings nyhetssida den finskspråkiga kyrkohandboken och psalmboken som givits ut av rikskyrkan efter kyrkomötesbeslut.

Är produktion av finskspråkigt material en för betungande utmaning för församlingar som inte vill bära ansvar för ordinarie verksamhet på finska?

Vad säger riksnivån om detta? Och vad säger stiften som ansvarar för utveckling av och tillsyn över församlingsverksamhet? Gäller detta ansvar också finskspråkig ordinarie verksamhet? Särskilt undrar vi om stiftets ansvar gäller i en storstad som Göteborg med stora skaror finsktalande i varje församling/pastorat?

Behovet av finskspråkiga gudstjänster har inte minskat i Göteborg som kyrkoherdeLeitzinger påstår. Det enda som har minskat är utbudet och informationen   det.

Det veckovisa ordinarie finska gudstjänstlivet var populärt ända fram till nedläggningen 2023 då man hux flux reducerade antalet gudstjänster till 8-9 per år.

Även annan grundläggande verksamhet på finska minskades med över 90 procent.

När beslutet om nedläggningen av den finskspråkiga verksamheten togs, var den sverigefinska enheten fullbemannad med drygt sex personer och efterfrågan av tjänster och aktiviteter var stor. Just denna ordinarie verksamhet på finska ansvarade Carl Johans pastorat för. Har det redan fallit i glömska? Och hur mäter man efterfrågan nu när det finns knappt någon verksamhet alls?

Göteborgs församlingar intervjuade aldrig ett statistiskt säkerställt antal av sina finsktalande för att få veta vad vår nationella minoritet vill och behöver. De synpunkter som sverigefinnar ändå lämnat har inte fått gehör. Makthavarna har en annan agenda. Försvenskningstraditionen tycks leva kvar i Göteborg.

Precis som Leitzinger anser vi att Svenska kyrkan inte har som mål att bevara det finska språket. Enligt kyrkoordningen är uppgiften att för alla klargöra vad kyrkans tro, bekännelse och lära innebär. Den goda lutherska traditionen är att göra det på folkens språk. Eller?

Man kan gräva ned sig i statistik och siffror över lokal finskspråkighet. Det bästa beviset på behov kommer emellertid från tidigare finska församlingsblad som uppvisar en mångsidig veckoverksamhet. Aktiviteter planerades av språkligt och kulturellt kompetenta medarbetare utifrån lyhörd kontakt med målgruppen.

Det som vi önskar för Göteborg är inkludering av den finska gudstjänstgemenskapeni Svenska kyrkans famn, parallellt med svenska församlingar och gemenskaper.

Utöver det kan man lägga till tvåspråkiga evenemang för personer som Leitzinger som upplever utanförskap. Därtill finns hur mycket svenskspråkigt utbud som helst för dem som inte är finskspråkiga.

Det andliga intresset bland finsktalande i Göteborg lever kvar - även om tilltron till kyrkan har krackelerat.

För den sverigefinska tankesmedjan V-AKKA

Merja Heed

Riitta Korhonen-Kellin

Heli Henriksson Vasara