På gängkriminaliteten har kyrkan alla och inga svar

Vad gör man när man hittar stora mängder kontanter i sin tonårspojkes rum?

Just den här mamman på Östermalm i Stockholm ringde polisen.

Jag känner henne inte, men jag åt lunch efter ett körrep med några tonårsmammor på Östermalm som gjorde det. De talade som så många andra om ett Stockholm som hade förändrats. Köpcentret Fältöversten vid Karlaplan hade alltid varit en plats där ungdomar hänger utanför på kvällarna. Nu upplevde föräldrarna att gränsen mellan ofarlig ungdomskultur och farlig gängnärvaro hade blivit otydlig. 

Hon som hittade kontanterna i sin tonårspojkes rum hade tillräcklig tillit till samhällets system för att ringa polisen som gjorde en husrannsakan. Det satte en måltavla i sonens och hela familjens panna och de tvingades flytta och leva med skyddad adress.

Var det värt det?

Gängkriminalitet har blivit en polariserad fråga. En strid mellan mjukt och hårt. Förebyggande och bestraffande. Höger och vänster. Som om det fanns en lösning,  ett åtgärdspaket, en regering som kan råda bot på etableringen av kriminella gäng i Sverige.

De som förlorar mest på ett hetsigt debattklimat eller illa genomtänkta politiska beslut är självklart de familjer som lever nära de rekryterande miljöerna. De som känner av att skyddsnätet tunnats ut. De som undviker att ta hjälp av samhället av oro att bli utvisade. 

Kyrkans uppgift är att sänka temperaturen på debatten. Att våga tala om de enskilda fallen i en värld där det lättaste är att tro på universallösningar. 

Det blir tydligt när jag talar med Carolina Nilsson, diakon och verksamhetschef i Botkyrka församling och Ljusets kyrka intill Hallunda centrum, att de som jobbar där gängen är som aktivast är de minst tvärsäkra. Till Kyrkans Tidning säger hon att "det är en balansgång mellan att vara blåögd och överdrivet misstänksam". Hon har behövt ta både tuffare tag och bli mer uppmärksam på de tidiga signalerna. På dem har hon blivit expert. 

Unga i församlingen kan gå från ungdomssamlingarna och plocka upp något från marken intill kyrkan. De kan bära med sig större mängder kontanter. Ofta berättar barnen om gängens försök att värma deras hjärtan: en swish-betalning med löfte om fler, fina saker som barnet annars inte skulle ha råd med, kärleksbombning av barn som saknar stöd och uppmuntran hemifrån. 

Men den första röda flaggan är alltid något så simpelt som en rastlöshet i kroppen. Det har alltid funnits unga som har, som man säger på österbottniska, "svårt att vara", men i en miljö där det finns människor som utnyttjar sådana själar är det kyrkans viktigaste uppgift att finnas på plats. Om det är så är vid Hallunda centrum eller på Valhallavägen.

Var det värt att polisanmäla sonen på Östermalm? 

Självklart. Det är så enkelt, och samtidigt så svårt att få en människa att gå i den ena eller andra riktningen. Det här lever och lär kyrkan. 

Kyrkan behövs när resten av samhället tunnas ut. Barnen behöver trygga vuxna och vänner som finns omkring längre än en kortare period. Föräldrar behöver lära sig att lita på ett samhälle trots att det kan ha svikit dem gång efter annan.

Den här veckan uppmärksammar Kyrkans Tidning de som stannar kvar och arbetar i församlingar i särskilt utsatta områden. De skapar rum som inte kan ersättas. Platser som står öppna trots att det kräver stor vaksamhet och ett radikalt mod. De möter ungdomar som jobbar hårdare än någon annan i skolan för att kunna mäta sig med jämnåriga från andra områden.

De gör samhället lite helare, men vittnar också om hur det är helande i sig att arbeta nära människor som högst av allt värderar sina relationer. "Vi delar liv", säger diakon Carolina Nilsson.

Vad är en församling tänkt att vara, om inte just det? 

Fanny Willman, ledarskribent

Lyssna på podden när Fanny Willman besöker Hallunda och Botkyrka församling för ett samtal med diakon Carolina Nilsson.