Barnkonventionen får inte vara symbolpolitik – ändra lagen

Ett åtta månader gammalt barn riskerar att utvisas till Iran, trots att barnets föräldrar har laglig rätt att arbeta och vistas i Sverige. Beslutet uppges vila på en strikt tolkning av utlänningslagen: det saknas uttryckligt lagstöd för att bevilja barnet uppehållstillstånd.

Om detta stämmer är problemet större än ett enskilt ärende. Då handlar det om en lagstiftning som inte förmår förena migrationsrätt med barnets grundläggande rättigheter.

Sedan den 1 januari 2020 är FN:s konvention om barnets rättigheter svensk lag. Riksdagen slog fast att barnets bästa inte bara är en ambition – utan en rättsligt bindande princip.

Artikel 3 är tydlig: vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Artikel 9 förbjuder att barn skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom när det är nödvändigt för barnets bästa. Artikel 7 ger barnet rätt till sina föräldrar och deras omvårdnad.

Ett spädbarn är fullständigt beroende av sina föräldrar. Anknytningen under det första levnadsåret är avgörande för barnets utveckling. Att i praktiken separera ett åtta månader gammalt barn från dess föräldrar är inte en administrativ konsekvens – det är ett djupt ingrepp i barnets mest grundläggande rättigheter.

Sverige ska ha reglerad invandring. Det är en självklarhet i en rättsstat. Men en rättsstat måste också vara konsekvent. När migrationsrättsliga formkrav ställs mot ett spädbarns rätt till sina föräldrar krävs en verklig proportionalitetsbedömning. Är ingreppet nödvändigt? Är det rimligt? Är det försvarbart?

Om lagen inte ger utrymme att låta barnets bästa väga tyngst i en sådan situation, då är det lagen som brister.

Barnkonventionen införlivades i svensk rätt för att stärka barnets ställning i myndighetsutövning och domstolsprövning. Den skulle göra skillnad i verkliga beslut. Om den inte får genomslag när ett spädbarn riskerar att skiljas från sina föräldrar reduceras den till symbolpolitik.

Lagstiftaren kan inte gömma sig bakom myndighetstillämpning. Det är riksdag och regering som bär ansvaret för hur regelverket är utformat. Om dagens lagstiftning i praktiken möjliggör att spädbarn skiljs från sina föräldrar trots att föräldrarna har laglig rätt att vistas i landet, måste regelverket ändras.

Det handlar om rättsstatens trovärdighet. Om barns rättigheter väger lätt när de kolliderar med administrativa gränsdragningar, då är det inte barnets bästa som står i främsta rummet.

Antingen menar vi allvar med att barnkonventionen är svensk lag. Eller så gör vi det inte.

Riksdag och regering måste nu tydligt klargöra vilket som gäller – och säkerställa att svensk lagstiftning aldrig tvingar fram beslut som skiljer spädbarn från deras föräldrar av rent formella skäl.

Ett land visar sitt moraliska allvar i hur det behandlar dem som är mest beroende av andras skydd.

Frågan är enkel: Ska barnets bästa vara styrande – eller bara högtidligt formulerat?

Liliana Assi

Förtroendevald i Eskilstuna pastorat och ordförande i församlingsrådet i S:t Johannes församling