Besöker Svenska kyrkan verkligen Jesus i fängelset?

”Jag satt i fängelse och ni besökte mig”. Jesusorden från Matteusevangeliets tjugofemte kapitel används påtagligt ofta när Svenska kyrkan på olika sätt kommunicerar och för den delen motiverar sitt arbete på landets fängelser. Gott så. Essensen finns ju där. Men görs tillräckligt? Frågan är retoriskt ställd - men den bör likväl ställas.

”Vad är en vettig kristen reaktion på att regeringen vill sätta trettonåringar i fängelse?” frågar sig prästen, poddaren och i svenskkyrkliga sammanhang, social medie-profilen, Johan Garde i en film på Instagram. Någon sekund senare kommer svaret. Garde har klippt in en ursinnig Kishti Tomita (tidigare jurymedlem i TV4:s långkörare Idol) som skriker: ”Det är orimligt!”.

Och visst är det orimligt. Det tycker även Kriminalvården, Advokatsamfundet, Institutet för mänskliga rättigheter, BRIS, Sveriges Kristna Råd och en rad andra tunga aktörer. De enda som tycks förespråka förslaget är majoriteten av Sveriges riksdag och möjligen några opinionsbildare med samma ideologiska hemvist som regeringsunderlaget. Nu är det ju emellertid så att detta demokratiskt valda regeringsunderlag ändå har sista ordet. Behöver det betyda att det är rätt att döma trettonåringar till fängelse? Självfallet inte.

Frågan i sig kastar ändå ljus på något för Svenska kyrkan ganska genant. Hur ser egentligen samfundet Svenska kyrkans arbete ut när det kommer till kriminalvården? ”Jag satt i fängelse och ni besökte mig”-sägningen används ofta för att beskriva, och motivera, samfundets delaktighet i det som kallas NAV-verksamheten, det vill säga den andliga verksamheten inom just kriminalvården. Detta gestaltar sig kanske framför allt genom att pastorat på platser där det finns ett fängelse eller häkte har en anställd präst vars tjänst till stor eller mindre del är ämnad för arbete inne på anstalt eller häkte. 

Men räcker det i ett samhälle där barn riskerar att rekryteras in i kriminella gäng och senare sättas i fängelse? Ytterligare, så klart, en retoriskt ställd fråga som kan besvaras med att samfundet Svenska kyrkan opinionsbildar och bedriver påverkansarbete gentemot beslutsfattare. Och inte att kyrkans sociala och diakonala arbete drar ett tungt lass i det förebyggande arbetet mot kriminalitet och utanförskap i Sverige.

Men den argumentationen räcker inte. Alldeles för länge har samfundet Svenska kyrkan nöjt sig med sådana svar och med det förvisso viktiga arbetet inom NAV- verksamheten. Medan betydligt mindre, såväl ekonomiskt som medlemsmässigt, samfund bedriver ett omfattande arbete med behandlingshem, utslussningsverksamheter och annat saknas på många håll Svenska kyrkan helt i detta viktiga arbete. Om det beror på det statskyrkliga arvet hos Svenska kyrkan och de mindre samfundens arv från folkväckelsen kan lika mycket vara en förklaring som en undanflykt. Desto mer behövs samfundet Svenska Kyrkan med vår lutheranism i dessa sammanhang. 

När Kyrkomötet nyligen diskuterade och fattade beslut om skogsutredningen stod Stockholms stifts biskop Andreas Holmberg i talarstolen och sa följande: ”Äntligen förflyttar vi oss som kyrkan från en allt för antropocentrisk syn i vår mark och skogsförvaltning till ett mer skapelseorienterat, en mer holistisk syn på vad det innebär att ha fått förtroendet att förvalta skog och mark”.

Jag delar den glädje som biskopen utstrålade och önskar att något liknande sker med både Svenska kyrkans självbild när det kommer till arbete med medmänniskor i kriminalitet och beroendesjukdom, men främst i aktivt handlande i prioriteringar i verksamhet på lokal nivå till att, med Guds nåd i ryggen, verka för en teologi och förkunnelse, ren och klar, för de bröder och systrar som sitter fast i kriminaliteten och beroendesjukdomens elaka klor. 

Alex Bengtsson, prästkandidat och medgrundare till sajten Kapellet