Biskop Martin Modéus: Berätta en annan berättelse!

Martin Modéus biskop

I media framstår kyrkan nästan som nedläggningsfärdig. Men om man i verkligheten tittar på många orter och stadsdelar så ser man att kyrkan faktiskt är det som finns kvar när de andra samhällsfunktionerna är borta.

Det skriver Martin Modéus, biskop i Linköpings stift.

För några månader sedan träffade jag en journalist. Han skulle intervjua mig, men i stället började han tala själv. I sammanfattning sa han ungefär: ”Ni i Svenska kyrkan tänker fel om era kyrkor. Ni tänker materialistiskt om era andliga tillgångar. Ni talar bara om dem som ekonomiska problem. I själva verket är de era största tillgångar”.

Orden ”ni tänker materialistiskt” drabbade mig djupt och de får mig att tänka på det där osvikliga vårtecknet i mars då siffrorna för Svenska kyrkans medlemsutveckling offentliggörs. Lika osvikliga är rubrikerna som följer: ”Medlemstappet fortsätter ...”. ”Dystert för Svenska kyrkan …”

Vi behöver känna stolthet över det vi har, inte slås ned av det vi inte har. Tacka Gud för de 15 som kommit till gudstjänsten.

Rubrikerna ingår i berättelsen om den nedläggningshotade kyrkan, och det värsta är att vi själva är delaktiga i återberättandet. Insändare och debattinlägg i kyrkliga sammanhang börjar påfallande ofta: ”Kyrkan förlorar ju medlemmar” eller ”Kyrkan får ju en allt sämre ekonomi”. Undergångens berättelse har blivit en del av vår kyrkliga självbild.

Den självbilden är ett betydligt större problem än de faktiska problemen – för de finns förstås. Nederlagets självbild förlamar oss, vrider hoppet ur oss och förhindrar oss att se den nåd och den välsignelse som Gud faktiskt ger till sin kyrka i Sverige.

Vi behöver lära oss att berätta välsignelsens berättelse, den andra berättelsen, den om en kyrka som lever och är till glädje och just välsignelse. Jag talar avsiktligt inte om ”framgångens berättelse”, för det är att stiga in i den ”världsliga” berättelsen om organisationsframgång. Tala hellre om välsignelsens berättelse, om en Gud som upprättar och leder sin kyrka både i stort och smått.

I media framstår kyrkan nästan som nedläggningsfärdig. Men om man i verkligheten tittar på många orter och stadsdelar så ser man att kyrkan faktiskt är det som finns kvar – när de andra samhällsfunktionerna är borta. Jämför med postkontoret, affären, skolan, etc. Vi är faktiskt inte de som lägger ner mest, vi är de som lägger ner minst.

Den här närvaron behöver vi värna och vårda, för den närvarande kyrkan är ett tecken på hopp: denna bygd eller förort är värdefull. Närvaron behöver finna nya – ofta ideella – former, men vi finns kvar.

Vi ska tala väl om oss själva. Men vi ska förstås också tala sant om oss själva. När vi var statskyrka och en överväldigande del av svenska folket vid födseln blev kyrkotillhöriga var medlemskapet något självklart.

Genom åren har ett uppvaknande från den självbilden skett. Ingen tror längre oreflekterat att svenskkyrklig tillhörighet är en självklarhet för alla.

Men nu har statistiken lett till en annan ”sanning”. Vi låter de sjunkande medlemstalen bli den nya oreflekterade självbilden – berättelsen som vi hela tiden kommunicerar och som dränerar oss på energi.

Ett märkligt perspektiv i Sveriges största och rikaste medlemsorganisation. Inget ska förstås sopas under mattan, men vi måste lära oss ett annat ”narrativ”, det vill säga att läsa verkligheten som en berättelse som leder oss i hoppets riktning, inte i missmodets.

Vi behöver känna stolthet över det vi har, inte slås ned av det vi inte har. Tacka Gud för de 15 som kommit till gudstjänsten i stället för att stirra på de 150 tomma platserna i kyrkan. Titta åt rätt håll. Var någonstans ger Anden frukt? Den enda vägen framåt är frimodighet i att Guds ande verkar redan nu och ger goda gåvor redan nu.

För några år sedan frågade jag om gudstjänstlivet i en liten församling och fick höra ”det är dött, ingen kommer till kyrkan. Vi har en ekumenisk lovsångsgudstjänst en gång i månaden men annars ingenting”. Jag frågade förstås om det var tomt i kyrkan också under lovsångsgudstjänsten. Till min häpnad fick jag svaret ”Oh, nej, då är det fullt!”.

Ett snabbt arbete med miniräknaren visade att – utslaget över året – hade denna församling ett gudstjänstdeltagande på toppnivå. Men det var inte det traditionella högmässofirandet som toppade, och det hade lett församlingen till att leva i nederlagets stämning och tro att gudstjänstlivet var dött.

Nästan alla församlingar som jag besöker har energi, möjligheter, punkter där det skälver av liv. På något håll är det en veckomässa, på ett annat konfirmandarbete. I någon församling är det den generationsöverskridande kvällen. Ytterligare någon annan har ett dynamiskt högmässoliv.

Anden ger liv på olika sätt i olika sammanhang, och det är vårt ansvar att se var gåvorna kommer och läsa detta som en välsignelsens berättelse.

Ta i tacksamhet emot det som Gud faktiskt ger i dag, annars lär vi inte få mer. Jag har inte lyckats hitta bibelstället där Jesus beklagar sig över att han bara fått tolv lärjungar. Har ni? Gud ger i rika mått även om det ser ut på ett annat sätt än förr.

Vi har mycket att vara tacksamma över i vår kyrka. På den tacksamhetens grund är det gott att arbeta vidare. Missmodet drar oss bakåt. Hoppet för oss framåt.

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
"vi måste lära oss ett annat ”narrativ”, det vill säga att läsa verkligheten som en berättelse som leder oss i hoppets riktning, inte i missmodets." Tag hjälp av alla duktiga kommunikatörer i Svenska kyrkans församlingar och börja berätta.