Biskopsämbetet

Blåögda biskopar avskaffade sig själva

Sverker Ericsson, prost
Foto: Mikael M Johansson

Om biskop och domkapitel skulle återfå sin självskrivna arbetsgivarroll roll i en episkopalkyrka skulle det kännas som att äntligen öppnades ett fönster för vädring, skriver Sverker Ericsson, prost.

Tack Jonas Eek för ledaren i Kyrkans Tidning nummer 16/19 om arbetsgivarförhållandena för präster och diakoner.

Allt i ledaren såg vi i andanom när denna huvudlösa förändring drevs igenom 2000, och en förkrossande majoritet av oss präster var bevisligen emot den.

Men med blåögda biskopar som genomdrev sitt eget avskaffande, de facto, kunde vi inte göra mycket åt det. Det skulle bli så bra, och vi skulle inte ”måla fan på väggen”. Det skulle bygga på förnuft och ömsesidig god vilja. Jo tack, det låter vackert och gott – men ritar man in en möjlighet i en struktur ska man inte tro att alla avstår från den möjligheten.

Maktmissbruk tar sig alltid in där det inte finns någon spärr emot det. Att medvetet hävda att man gör som man vill när inga sanktioner finns kan inte kallas för något annat.

En kollega ”i den gamla tiden” motarbetades notoriskt. Ja, han kanske inte handlade psykologiskt smidigt i allt, och hade nog blivit utköpt i dag. Men som han själv sade: ”Domkapitlets helikopter lyfte mig därifrån och jag fick en annan placering. Det blev min räddning. ”

Om nu tillräckligt många krafter samlas för att återge biskop och domkapitel sin självskrivna arbetsgivarroll roll i en episkopalkyrka skulle det kännas som att äntligen öppnades ett fönster för vädring.

Sverker Ericsson
prost

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.