Borde Svenska kyrkan införa ett ickekonfessionellt medlemskap?

Jag är på en 3:e linje, varken på Alvfors linje som jag inte tycker tillräckligt respekterar att SVK är ett trossamfund eller på Rödströms, som om jag uppfattar det rätt till syvende och sist faktiskt är delvis på samma linje som Alvfors, dvs inte ser det personliga lärjungeskapet som centralt, och kanske är en av de präster som är relativt nöjda med nuläget då många har det jag, lite tillspetsat om jag ska vara ärlig om saken, kallar 4-gångsmedlemskapet. dvs att man "kommer till kyrkan 4 gånger - och 2 av dessa gånger bärs man in". Jag skall vara ärlig här. Jag tycker det är hyckleri att sjunga i en kyrkokör om man inte tror på det man sjunger, liksom jag tänker det är hyckleri att gifta sig kyrkligt om man inte tror (åtminstone en part) eller när föräldrar som inte tror och inte har ambition att förmedla tro till sitt barn svara ja på frågan "vill ni att ert barn skall döpas till denna tro". Jag önskar att allt fler av dopen (och SVK lär ju faktiskt redan idag vara det samfund som vuxendöper flest) sker i tonåren eller vuxen ålder-att en förskjutning av kulturen sker så att dopet oftare är förknippat med ett personligt ställningstagande. Jag vill få uppleva en levande kyrka.

Det sägs i podden att den personliga bekännelsen är viktigare i det protestantiska Sverige än i andra länder som har ett mer kulturkristet förhållande till tro och kyrka. Men är och har det verkligen varit så i Svenska kyrkan? Var och är inte de flesta av Svenska kyrkans miljontals medlemmar både före och efter skiljandet från staten i majoritet som "kulturkristna"? De flesta är väl det? Och har inte prästerna i Svenska kyrkan bejakat det, under lång tid? Min upplevelse är att det istället de senaste decennierna har kommit in människor i Svenska kyrkan som kommer från en frikyrklig bakgrund, och att många av dessa anser/ser det som självklart att det är ett måste med en personlig bekännelse. Jag tror inte att detta är en majoritet. Det är en tänkvärd diskussion som pågår just nu, när olika samfund och människor med olika bakgrund ska försöka hitta vägarna framåt. Hur gör vi det med ömsesidig respekt, och på ett konstruktivt sätt?

Kyrkan är ju levande, men vi lägger in olika saker i det begreppet. Svenska kyrkan har en levande verksamhet med körer, barn- och ungdomsverksamhet, mötesplatser för vuxna (samtalsgrupper, caféer, bönegrupper, bibelstudiegrupper, handarbetsgrupper, grupper som arbetar med internationella frågor osv), vi har öppna kyrkorum dit vi kan komma och vila en stund och tända ljus, vi har gudstjänster, diakonala verksamheter, och har ambitionen att ha ett diakonalt förhållningssätt i mötet med varje människa. Kyrkan bär vår tro, och ger oss en öppenhet mot Gud. Gud finns ju alltid här, även när vi själva tvivlar eller inte tror. I Svenska kyrkan har det räckt så, för att vara medlem. Det är stort i sig, och värdefullt. Men människor har förstås olika erfarenheter och sammanhang som vi trivs i. Kan det inte få vara så? Det finns någonting gott i att vi har olika kristna samfund med lite olika inriktning och förståelse för vad det innebär att vara kristen. Vi måste inte tycka, uppleva och tro lika i allt. Det kan vi inte heller, eftersom varje människa har bär sin egen erfarenhet och övertygelse. Däremot kan vi samtala med varandra, tydliggöra likheter och skillnader, och respektera varandra.

Ärkebiskop Modéus påstod ju att eftersom vigningstjänsten bär bekännelsen, kunde vem som helst vara medlem i Svenska kyrkan. Men han medgav att allt då fallerade om vigningstjänstens bekännelsetrohet gjorde det, och så anser jag vara fallet. Präster kan ha nästan vilken teologi som helst och förneka det mesta, så länge de följer handboken och inte som påven förnekar att Ämbetet och Äktenskapet skulle vara könsneutrala inrättningar. Och när så ävenicke troende medlemmar, ja, t o m icke-medlemmar (via de sekulära politiska partierna) har inflytande över vilka som får bli präster och biskopar, kan det inte sluta med annat än läroupplösning. Om kristendomen inte är sann och därmed inte har någon betydelse, som C S Lewis säger, spelar allt detta mindre roll, likaså om de har rätt som menar att alla ändå blir evigt saliga.(Ibland känns det ju som om både konfirmandarbete, mission och begravningsverksamhet går ut på att försäkra människor att man INTE behöver tro på Herren Jesus för att bli frälst). Men skulle kristendomen vara sann och även Bibelns tio sista verser (Upp 22:12-21) ligger vi kanske lite illa till, utan adekvat själavård? (Vi ville ju få styra allting själva).

Nej, varför då? Svenska kyrkan har redan idag en bred möjlighet för oss att vara medlem av olika skäl. Svenska kyrkan rymmer oss alla, troende och tvivlande, sökande likväl som den som funnit. Den som gått länge på vägen och den som precis börjat gå. Den som går in i kyrkan och tänder ett ljus, den som tar i från tårna när psalmen går igång, den som menar att arbetet för varandra och världen gör det mödan värt. Är det inte just denna blandning av oss kyrkotillhöriga som är en av styrkorna i vår kyrka. I olika tider i våra liv växlar vi mellan att bära och bli burna. Och egentligen har vi väl (alla?) alla ovanstående skäl att tillhöra och känna glädje och gemenskap i den kyrka som genom Guds nåd och Jesu kärlek rymmer oss alla och bär oss genom tid och rum.