Dags för kyrkan att satsa på ekodiakoner

Annika Spalde diakon i Östervåla-Harbo pastorat
Stärk kyrkans profetiska klimatarbete och ingjut ny energi hos alla som kämpar för en hållbar framtid, uppmanar debattören. Foto: Getty

Kyrkomötet beslutade i november att en nationell klimatstrategi ska arbetas fram. Låt ekodiakoner ingå i denna, uppmanar Annika Spalde.

”Det börjar närma sig tolvslaget, på fler än ett sätt” skrev Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman den 30 december 2018. Under 3,7 miljarder år har det funnits liv på jorden. Människan har existerat i 200 000 år. De första 193 000 åren präglades av ”ständig migration och primitiv kamp för överlevnad”. Därpå 7 000 år av jordbruk och civilisation, och sedan 300 år av industrialisering.

 ”Bara under de senaste 70 åren har vi levt i den period av ohämmad tillväxt och rovdrift som idag är på väg att rubba hela den planetära balansen”, skrev Wiman. 

Ja, läget är allvarligt. Det närmsta årtiondet behöver världens koldioxidutsläpp minska rejält. Det kräver en radikal omställning och hårt arbete på olika nivåer, bland annat för att motståndet mot förändring är stort bland dem som tjänar mest på den rådande ekonomiska ordningen.

Vi måste alla göra vad vi kan. Som individer, familjer och församlingar, men också genom politiskt arbete: engagera oss i föreningar och nätverk, skriva till politiker, delta i manifestationer.

De flesta av oss verkar fortfarande skjuta frågan ifrån oss, också jag har hållit den på visst avstånd, men de senaste månaderna har något förändrats för mig. Den existentiella aspekten av läget har drabbat mig. Det gäller nu!

Hur vi agerar under de kommande åren är avgörande för framtida generationer – våra barnbarn, allas barnbarn. Vi kanske måste sätta vissa andra viktiga saker på undantag ett tag.

Då började jag tänka på oss som har anställning i kyrkan. Hur skulle vi kunna omprioritera tid och resurser i detta krisläge? Hur skulle vi i Svenska kyrkan kunna ge ett kraftfullt bidrag till kampen för vår planet?

Susan Power Bratton, professor i miljövetenskap, är engagerad i skärningspunkten kristen tro och miljöetik. År 2000 skrev hon en artikel till antologin Christianity and Ecology där hon lanserade en spännande idé. ”Vad vi verkligen behöver är en stor kår av diakoner – miljödiakoner, eller ekodiakoner – som kan leda oss i den dagliga tjänsten för miljön.”

Hon jämför med situationen i den tidiga kyrkan som gjorde att de första diakonerna kallades. Då handlade det om orättvis fördelning av mat till änkor av olika härkomst.

I dag är en grundorsak till klimatkrisen att ekonomiska resurser samt miljörisker och -problem är mycket ojämnt fördelade bland jordens befolkning. ”Den centrala etiska frågan gäller delande.” 

Genom en bekant från Kanada hörde jag talas om Ron Berezan. Han är diakon inom den anglikanska kyrkan i Kanada, anställd i en församling i staden Powell River. Hans tjänst är inriktad på earth justice ministry, och med inspiration från Brattons artikel kallar han sig för ekodiakon.

Han vill svara an på den ekologiska krisen på ett konstruktivt och kärleksfullt sätt, och inkludera både personlig omvändelse och samhälleligt engagemang i sitt uppdrag.

Han skriver i en artikel att diakoner i dag behöver höra hela skapelsens rop (Romarbrevet 8:22) och stötta sina församlingsbor att föra ut evangeliets budskap om helande och befrielse till alla folk och allt liv. 

Är inte detta en ansats som kan stärka kyrkans profetiska klimatarbete och ingjuta ny energi hos alla som kämpar för en hållbar framtid? Tänk om större pastorat och församlingar kunde göra om en av sina diakontjänster till en ekodiakontjänst?

Och tänk om alla diakontjänster kunde ha en del avsatt för eko-inriktat arbete? Kanske 20 procent på en heltidstjänst.

Vad skulle ekodiakonen göra? Vara en ledande kraft på orten för miljö-, klimat- och omställningsarbete. Samverka med andra aktörer, gå in i den lokala omställningsgruppen. Om en sådan inte finns – starta upp en.

Mer konkret skulle det bero på diakonens intresseområden, erfarenheter och kompetens. En del av insatserna skulle kunna integreras med arbete som redan görs, som att satsa på ekoteologi och andlighet inom ramen för gudstjänstliv, konfirmandundervisning och andlig fördjupning för vuxna.

Ett intressant spår, där Linköpings stift går före, är att utveckla de ekologiska dimensionerna av pilgrimsvandringar. De är medgrundare till nätverket European Green Pilgrimage Network.

Men bör inte andra yrkesgrupper också engageras? Jo, absolut. Alla har sitt bidrag att ge, utifrån sin kompetens. Jag ser fram emot reflektioner från präster, pedagoger och musiker om deras bidrag till klimatarbetet.

Samtidigt har Susan Power Bratton en poäng: diakoner har en särskild blick för rättvisefrågor. Profetisk handling ligger i diakonens uppdrag. Vi ska inte bara ta oss an problemen vi ser här och nu, utan också reflektera över vart samhället är på väg. Vilka drabbas av strukturella orättvisor? Hur kommer utsatta grupper att påverkas i framtiden?

Det är svårt att prioritera bland engagemangen som diakon, det är min erfarenhet. Att bara lägga denna fråga på diakonernas axlar vore därför en orimlig börda: ”Kan du inkludera lite klimatarbete också så vore det bra.”

Det här behöver vara en gemensam satsning, ett tydligt beslut vi som kyrka tar att prioritera försvaret av jordens miljö och klimat.

Kyrkomötet beslutade i november att en nationell klimatstrategi ska arbetas fram. Låt ekodiakoner ingå i denna strategi! 

Annika Spalde
diakon i Östervåla-Harbo pastorat

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Senaste artiklar