Vill vi vara en folkets kyrka är det dags att kavla upp ärmarna, och i betydligt större utsträckning än tidigare syssla med kristen undervisning. Vi har en tradition och ett budskap som är viktigt i vår tid.
”Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.” (Johannesevangeliet 4:35.)
Det var i söndagsskolan hemma i Missionshuset i Björneborg som jag först mötte Bibelns berättelser. På 1970-talet var söndagsskolan i Björneborg en väl fungerande verksamhet. Det var centralt producerat söndagsskolematerial med tillhörande ledarhandledning från Verbum. Det var dessutom tidningarna Kompis och Kom tillsammans som delades ut till oss barn någon gång i månaden.
På den tiden hade kyrkan nämligen en heltäckande verksamhet för barn och unga, där den ena verksamheten hakade i den andra. Allt ifrån små barn till unga vuxna. Efter konfirmationsläsningen var det sedan enkelt att fortsätta i ungdomsgruppen. Det var ett strategiskt smart upplägg, kan man konstatera så här efteråt, med en genomtänkt linje. Såväl på centralt som på lokalt håll.
I dag saknar många kyrkotraditioner i Sverige alltför ofta denna heltäckande verksamhet, med kontinuitet mellan olika åldrar. Ja, själva det faktum att många församlingar i dag helt saknar ungdomsarbete är i sig ett tecken på något som kan kallas för en kyrkans kris – men även en samhällets kris eller en människornas kris.
Vi står helt enkelt inför utmaningen att på nytt bygga upp relationerna med barn och unga i Sverige. Här är inte minst arbetet med skolan, skolkyrkoarbetet, viktigt att prioritera.
När jag blev biskop var denna utmaning tydlig för mig. Jag betonade därför från dag ett tre fokusområden som vi behöver jobba med på ett speciellt sätt: den pedagogiska utmaningen, arbetet med barn och unga samt rekrytering till kyrklig tjänst.
Dessa tre områden hör dessutom ihop. För utan ett barn- och ungdomsarbete där det ges god undervisning i kristen tro blir det inga kyrkoarbetare. Så enkelt är det. (Meningen med barn-och ungdomsarbetet i våra församlingar är så klart inte att vara en rekryteringsbas för blivande kyrkoarbetare. Meningen är ju primärt att ge våra barn och unga en kristen tillhörighet. Men vi kan inte bortse från det faktum att det är ur vår verksamhet som vi har fått – och fortfarande får – några av våra duktigaste medarbetare).
Det handlar så klart inte om att backa tiden och gå tillbaka till 1970-talets upplägg och pedagogik. Men mycket av strategierna och uppläggen, inte minst tänket med centralt producerat material som används lokalt, tror jag vi behöver erövra på nytt.
Vi måste, om vi vill fortsätta vara folkkyrka, få barnen och ungdomarna med oss. De har dessutom rätt att få ta del av den kristna tradition som präglat vårt land de senaste tusen åren. Och vi kan inte längre utgå ifrån att barnen får med sig dessa kunskaper från skolan.
Förra året lyssnade jag på ett föredrag av Eila Helander, professor emerita i sociologi vid Helsingfors universitet. Föredraget handlade om de nordiska folkkyrkorna, och Helander öste ur ett helt livs kunskapsbank.
Hon konstaterade: de nordiska samhällena är betydligt mer påverkade av kristendomen och reformationen än vad dessa samhällen själva inser. Ja, den gemensamma nordiska identitet som finns bottnar i mycket hög grad i reformationen, menade Helander. Men hon konstaterade en sak till: de nordiska folken kan i dag betydligt mindre om kristen tro än vad kyrkorna i dessa länder inser eller vill ta in.
Detta gäller inte minst Sverige.
Vill vi vara en folkets kyrka är det därför dags att kavla upp ärmarna, och i betydligt större utsträckning än tidigare syssla med kristen undervisning (i begreppets breda bemärkelse).
Och det är för att betona detta samband mellan barn och unga, kunskap om kristen tro, samt dess koppling till kyrkans rekryteringsutmaning, som jag låter just en barnbibel vara mitt herdabrev. Under två års tid har jag och den svenske barnboksillustratören Marcus-Gunnar Pettersson bollat texter och bilder, psalmer och böner, mellan varandra. Och när boken – Barnens Bästa Bibel – nu är klar ser jag slutresultatet som ett statement.
En viktig poäng i boken är att bibelberättelser, psalmer och böner hör ihop i den kristna traditionen. Vi har en rik tradition, som barn har rätt att få ta del av.
Vi måste som kyrka släppa alla fåniga konflikter och medvetna feltolkningar av varandra, och ta oss samman. Det gäller såväl folkkyrkliga som lågkyrkliga som högkyrkliga som plattkyrkliga. För vi har en tradition och vi har ett budskap som är viktigt i vår tid.
Och lyfter vi blicken ser vi att fälten är mogna till skörd.
Sören Dalevi,
biskop
Vi måste som kyrka släppa alla fåniga konflikter och medvetna feltolkningar av varandra, och ta oss samman.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR