De som blundar för orättvisor förlänger dem

Herman Hallonsten, Inger Jonasson, Kerstin och Rolf Pearson, Inger Styrbjörn, Pelle Söderbäck
Foto: TT

Svenska kyrkans kyrkomöte har antagit ett beslut med siffrorna 127 mot 103 att i internationella organisationer lyfta frågan om folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, inklusive folkrättens skrivningar om apartheid. Flera biskopar i Svenska kyrkan har reagerat starkt på beslutet. Sex kyrkoarbetare och tidigare missionärer - med stor internationell erfarenhet - ställer sig här undrande till biskoparnas ensidighet och brist på inlevelse i palestiniernas situation.

Vi är förvånade över den brist på inlevelse i förhållandena i Israel och Palestina som flera av biskoparna i Svenska kyrkan har vittnat om i samband med sin kritik av kyrkomötets beslut om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, inklusive folkrättens skrivningar om apartheid.

Några av oss har många års tjänst som Svenska kyrkans utsända i Mellanöstern och Afrika, i Sydafrika och det heliga landet, Israel och Palestina. Vi har alla rik internationell erfarenhet.

Vi vill tolka biskoparna välvilligt och vi uppskattar att ni visar omsorg om den judiska gemenskapen i Sverige. Men vi ifrågasätter det sätt på vilket judars situation i Sverige sammanförs med staten Israels ansvar för hur verkligheten ser ut för det palestinska folket, i Palestina och i Israel. Det sker en sammanblandning i biskoparnas hållningar som kyrkomötet i Svenska kyrkan klart sagt sig vilja undvika. I Ekumenikutskottets betänkande vid antagandet av Guds vägar - om judendom och kristendom (2001) står det:

”I utskottets resonemang om landet underströks, i anslutning till detta, att Svenska kyrkan måste starkt avvisa alla resonemang som innebär att anspråk på landområden motiveras med historiska eller religiösa argument. Jerusalem och många andra heliga platser i Israel-Palestina är heliga för judar, kristna och muslimer. Anspråk på dessa platser, liksom på andra landområden, kan dock inte på ett etiskt hållbart sätt grundas på något annat än folkrättens principer. Staten Israels nutida politiska handlande skall därför enligt utskottet självklart bedömas på samma sätt som alla andra staters handlande, och utsättas för samma kritiska granskning. Detta har heller inget samband med den grundläggande synen på det judiska folket eller den judiska tron. Det är inte judendomen, eller det judiska folket som i detta fall är aktör, utan staten Israel. Det är med sorg utskottet noterar de brott mot folkrätten som förekommer i Israel-Palestina för närvarande, men detta berör inte innehållet i det föreliggande dokumentet, liksom dokumentet inte ger någon grund för en annorlunda moralisk bedömning av staten Israels agerande i jämförelse med andra staters.”

Vi uppskattar därför kyrkomötets beslut att i internationella organisationer lyfta frågan om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina utifrån hela folkrätten, dvs även utifrån folkrättens skrivningar om apartheid.

Palestinska kristna har ropat till oss om att reagera på de folkrättsbrott som begås, inklusive apartheid. Israeliska människorättsorganisationer har gjort folkrättsliga utredningar som bekräftar förekomsten av apartheid och intentionell ojämlikhet mellan israeliska judar och palestinier, framför allt på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza, men även i viss utsträckning i själva Israel. Det är olika rättssystem som praktiseras för israeliska judar och palestinier på Västbanken.

Den israeliska organisationen Parents Against Child Detention vittnar om att barns rättigheter och barnkonventionen är respekterade i Israel men inte på ockuperat område. Där bortförs barn om nätterna av israelisk militär, rycks upp ur sina sängar, handfängslas och påtvingas ögonbindel. De förs till plågsamma förhör där de hotas med att föräldrarna straffas om de inte erkänner påstådda brott. De hålls fängslade under lång tid. Ibland vet inte föräldrarna om var barnen är. Barn utgör i regel ingen säkerhetsrisk för Israel.

En representant för barnrättsorganisationen frågar sig i ett webinarium:

- Varför bemödar sig då Israel om dessa nattliga raider då de bryter sig in i privata hem? Och fortsätter: - för att injaga skräck och för att knäcka det palestinska folkets motståndsvilja.

Det som vi tycker är allvarligast med vissa biskopars reaktioner på kyrkomötets folkrättsbeslut är att man bortser från det palestinska folkets lidanden. Det finns en självklar omsorg om judar i Sverige och judars trygghet i Sverige. Tyvärr förbiser man helt från palestiniers trygghet i Israel och Palestina. Det är som om det vore oförenligt att vara solidarisk med två folk på samma gång.

Ärkebiskop Desmond Tutu konstaterade redan 2014 att apartheid praktiserades i området och att situationen för palestinierna var mera begränsad än den en gång var för svarta sydafrikaner i apartheidregimens Sydafrika. Desmond Tutu: ”De som blundar för orättvisor förlänger dem. Om du är neutral i situationer av förtryck, har du i själva verket valt förtryckarens sida.”

Vi har en förväntan att biskopar ska ta ansvar för rättvisa i världen. Folkrätten är den opartiska grund som måste vara vägledande i alla situationer av förtryck. Att inte ta hänsyn till folkrätten är ett angrepp på rättsordningen i världen.

Kyrkomötets beslut ligger i linje med flera andra kyrkors ställningstagande i världen, om än Svenska kyrkans beslut är något försiktigare.

Herman Hallonsten,
fd utsänd av Svenska kyrkan i Sydafrika och Eswatini

Inger Jonasson,
fd utsänd av Svenska kyrkan till Betlehem och Jordanien.

Kerstin och Rolf Pearson,
fd utsända av Svenska kyrkan till Zimbabwe, Arabiska halvön, Jerusalem och Jordanien.

Inger Styrbjörn,
fd utsänd via Sveriges Kristna Råd till Palestina och Israel, utsänd till Hebron och Betlehem av CPT - Christian Peacemaker Teams.

Pelle Söderbäck,
fd utsänd av Svenska kyrkan till Moçambique

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.