Den lilla plantan är beroende av människan

I boken Mannen som planterade träd möter vi en fårbonde. När han vallar sina får har han med sig några noga utvalda frön och plantor, vilka han varsamt och noggrant planterar. Allt i syfte att återplantera och återskapa skog. Berättelsen bjuder in till funderingar kring vems ansvar det är att plantera träd och vilket sinnelag den som planterar har. Vad känner hjärtat och vad vill handen när plantan sätts i jorden?

Ett biskopsbrev om klimatet önskar att ”en teologisk reflekterad syn på skapelsen ska prägla förvaltningen av kyrkans skog”. I kyrkostyrelsens direktiv till utredningen ”Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp” står att prästlönetillgångarna och utformningen av skötseln ska ”säkerställa en så ekologiskt, ekonomiskt, socialt samt andligt och existentiellt hållbar skogsförvaltning som möjligt”.

Skogsutredningen har vävt ihop ett förslag i samklang med både biskoparnas önskningar och kyrkostyrelsens direktiv. Dock, i diskussionen om utredningen och i remissförfarandet har det andliga och existentiella perspektivet kommit något i skymundan, trots att det med självklarhet borde hamna i centrum för en kyrka.

Från skogen hörs de metalliska klicken som vittnar om att plantor sätts i marken. Den lilla plantan (kostar 2-3 kr) har, tillsammans med de andra plantorna, att leva upp till våra förväntningar. Plantorna ska i sinom tid ge förutsättningar för ekonomisk avkastning, bärplockning och älgjakt; vara rum för ekologiska kretslopp och dessutom ge möjlighet till andliga och existentiella upplevelser för oss människor. Den lilla plantan som kanar ner genom röret är dock lyckligt ovetande om detta men helt beroende av människornas sinnelag. Handens omsorg när plantan släpps. Fotens varsamhet när marken trampas till.

Plantan, och sedermera trädet, kommer att bli betraktat och bemött av en brokig skara djur och människor. Djur och människor med olika behov och önskningar. Människorna sinsemellan gör olika tolkningar om vad det är vi ser. Ibland får vi heller inte direkt hjälp av språket. Gammelskog, urskog, planterad skog, uttrycken och begreppen är många. I engelskan finns dock de båda orden wood och forest, de ger oss en fingervisning om att skogen rymmer många perspektiv och sätt att se. Wood signalerar att man är i skogen och lever av skogen medan forest betyder att man betraktar skogen på på håll, kanske från en stad. I begreppen ligger också att om man hugger ner allt finns ingen ”forest” kvar att iaktta eller ”wood” kvar att leva i.

Den lilla plantan ska bära upp mycket och förtjänar att levereras med en förhoppning. En lyckönskan om att verka tillsammans med luften, vattnet, mykorrhiza och alla djuren. Om den lilla plantan kunde prata skulle den säga att ni människor måste bjuda till. Ni önskar mycket och tar en hel del för givet. ”Skogen växer alltid”, säger ni människor lite slarvigt. Men då måste den första plantan vara för ekologi, nästa för ekonomi, den tredje för gemenskap och den fjärde för andlighet – om och om igen.

I begreppet existensiell hälsa finns tankar om tillit och förhoppning. Men också om vårt behov av att få uppleva sammanhang, helhet och inte minst, förundran.

I gryningen en februarimorgon med nysnö på skaren. Skidorna glider ljudlöst. Framme vid myrkanten håller älgfamiljen på med morgonbestyr, ovetandes om iakttagaren. Älgarna rör sig så småningom in i skogen. Skidorna glider fram mot legan. Där finns rykande spillning och hårstrån i den formpackade snön. Kvar är en svag men tydlig doft av liv.

Så är den plötsligt där, en sällsynt stund av ödmjukhet och förundran. Något biskopar och kyrkostyrelsen så fint framhåller kring hur vi i framtiden ska förvalta våra tillgångar och vårda och värna meningen med vår tillvaro. Kanske är det just i ljuset av hur vi erkänner det andliga perspektivet som vi blir ihågkomna i framtiden. Vad känner hjärtat och vad vill handen när plantan sätts i jorden?
 

Johan Andrén
Himmel och jord, Luleå