Dialog kan innehålla relativisering av tron

Glädjande har debatten om religionsdialog fortsatt efter min replik (4/2). I ett inlägg menar Leona Mätlik al-Tuinisi (12/2) att dialog är något att slå vakt om, ”där vi aktivt konfronteras med det vi har gemensamt”. Att likheter vi äger med andra religioner inte skulle uppmärksammas, är inte min erfarenhet. Intrycket är att den svenska konsensuskulturen slår igenom när det gäller kyrkans hållning till religionerna. En strävan finns att hitta en gemensam grund för gudstro. Detta kan innebära en teologisk urvattning. Risken för syn­kretism ska heller inte viftas bort.

David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, hävdar i den uppmärksammade studien Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen, att till sekulär-rationella värderingar är kopplad en relativistisk hållning till religion. Det är ”vanligt att flera olika religioner ses som sanna samtidigt”. Vad säger att personer som deltar i dagens lokala religionsdialoger hyser annorlunda åsikter än vad Thurfjell redogör för?

Självklart kan Gud handla utanför våra ramar. Men Kristi kyrka kommer inte förbi de bibliska texternas exklusivistiskt orienterade föreställningar, som den att Jesus är vägen, sanningen och livet. Det är inte en sanning ”för mig” utan i stället den tro som kyrkan bekänner. Den finns dessutom i kyrkoordningens portalparagraf, där de fornkyrkliga trosbekännelserna nämns.

Personer med ateistisk livssyn har ibland iakttagit en relativisering av sanningen i kyrkliga kretsar. Författaren Lena Andersson skriver: ”Det borde betraktas som en oerhört besynnerlig inställning att sanningshalten hos påståenden efter vilka människor inrättar sina och andras liv är oväsentlig” (Förnuft och högmod).

Naturligtvis behövs mötesplatser för människor av olika tro. Mycket gott kan uträttas där – också för fred och hjälpinsatser. Men kyrkan har att i främsta rummet föra ut evangeliet om världens frälsare Jesus.

Gunnar Hyltén-Cavallius
präst emeritus, teologie licentiat