Religionsdialog viktigt för att uppmärksamma våra likheter

I KT nr 5 replikerar Gunnar Hyltén-Cavallius på Jakob Wiréns debattartikel (KT nr 4). Som jag förstår det görs en koppling till totalitära regimers förtryck och uppoffrande av fri- och rättigheter för en idealfred. Detta skulle spegla dagens interreligiösa situation där kyrkan menas uppoffra sin kristna övertygelse för att vilja bygga en fred med andra samfund.

Detta lämnar dock frågan öppen för varför en religionsdialog skulle behöva utgå från en kraft utifrån och ovan kyrkan, snarare än en inifrån, som Wirén påpekar, teologiskt motiverad önskan.

Den fred vi söker behöver inte bekostas av någon teologisk urvattning. Vi har, traditionsenligt, varit en aktiv kraft som gått i dialog med och tagit del av civilsamhället, vars spelplan förändras med tiden. Idag är våra grannar inte bara andra kristna. Våra grannar idag har en större mångfald som vi behöver förhålla oss till. Särskilt moskéerna har blivit flera.

I länder där vi varit grannar under en längre tid kan man peka, precis som här, på positiva och negativa förhållningssätt. Men något positivt som bör lära oss av är den dialog där vi aktivt konfronteras med det vi har gemensamt och där samfund går i dialog. Ett exempel är de festivaler för mariafromhet som firas av såväl kristna som muslimer, eller det samhällsarbete som görs.

Det är något att eftersträva. Maroniterna till exempel har knappast blivit mindre kristna av att fira och gå i dialog med sina grannar.

De olikheter vi har hamnar i ett naturligt fokus i och med att vi aktivt möter dem i våra liv och (särskilt) media. Det gäller sekularism och kristendom, men också kristendom och andra religioner.

De likheter vi har uppmärksammas inte. De blir osynliga när vi inte möter dem. Därför tjänar religionsdialog ett viktigt syfte för att belysa detta och den enhet vi har trots den mångfald vi konfronteras med  – snarare än att det skulle vara en konsekvens av "teologisk urvattning."

Leona Mätlik al-Tunisi
teologistuderande