Dödshjälp eller livshjälp

Anders Alberius Domprost em

Vår tids individualism vill ge sista ordet till den enskilde. Men det blir kanske inte alltid rätt. Det kritiska tänkandet måste få plats också här.

På Alla Själars dag 1 november skrev ett stort antal läkare och psykologer i Svenska Dagbladet: ”Det är tryggt att veta att dödshjälp inte är tillåtet i vårt land”. De undrar hur sjukvårdspersonal tänks kunna motverka suicid, som riksdagen sedan 2008 har en nollvision för, samtidigt som de skulle förväntas assistera vid dödshjälp. I somras kom diskussionen om dödshjälp igång igen efter att läkaren Staffan Bergström, 77, hade assisterat en svårt sjuk man att ta sitt liv, vilket är ett lagbrott. Staffan Bergström är ordförande i föreningen Rätten till en värdig död, som vill ”främja varje människas rätt….att få hjälp att dö”. Även ett sommarprogram med Björn Natthiko Lindeblad uppmärksammades stort. Han berättar kärleksfullt om sin fars självvalda död på en så kallad dödsklinik i Schweiz. 87 debattörer, bland annat biskopen Tuulikki Koivunen Bylund, skrev i DN ett upprop om att dödshjälp är en mänsklig rättighet. Man kan räkna med att debatten återkommer precis som den gör i alla moderna välfärdsländer.

Bakom dödshjälpsdebatten finns tanken att det är varje individs rätt att bestämma över sitt liv och att ta sitt eget liv om man vill. Vill man men av någon anledning inte kan utföra det ska sjukvården göra det. En företeelse som ligger mellan dessa alternativ kallas för ”tillåten suicid” och innebär att individen tar sitt eget liv med vårdpersonals hjälp.

Frågeställningen är komplicerad och svår. Sedan 70-talet har föreningen ”Rätten till en värdig död” vältaligt fört fram sina argument för att en svårt sjuk person utan chans förbättring eller en person med omänskligt lidande på egen begäran ska få hjälp att dö. Tanken är att det är mer barmhärtigt och humant än att bibehålla rätten till liv i alla lägen.

I Europa har Benelux-länderna avkriminaliserat dödshjälp. Schweiz tillåter läkarassisterat självmord. Alla andra länder håller fast vid den etiska grundregeln att mänskligt liv ska värnas, försvaras och skyddas. På det bygger läkaretiken. Den kristna kyrkan hävdar att det femte budet ”Du skall icke döda” gäller både andras och eget liv. Livet är heligt. Människovärdet är absolut och avtar inte med en persons avtagande funktioner. Se kyrkostyrelsens och biskopsmötets rapport ”Hur ser Svenska kyrkan på dödshjälp?” från 8 maj 2018.

Den tekniska utvecklingen ställer dock etiken inför nya situationer. Idag kan människor hållas vid liv med avancerad teknik. Man kan förlänga livet genom livsuppehållande åtgärder, men man kan också förlänga döendet. Var går gränsen? Det måste vara klart att vi vill uppehålla livet, men inte förlänga döendet. Att upphöra med en behandling i en viss situation är en sak. Patienten dör i sin egen sjukdom, så kallad passiv dödshjälp. En annan sak är att ge en dödande injektion. Det är aktiv dödshjälp.

Till den medicinska utvecklingen hör även utvecklingen av smärtbehandling. Man kan idag framgångsrikt lindra smärta. Man har också idag en större kunskap om vikten av medmänsklig gemenskap, uppmärksamhet och samtal i livets slutskede. Man har märkt, enligt läkaren Cicely Saunders med stor erfarenhet av palliativ vård, att patienter vid livets slut söker mening och sammanhang när man avklätts många av de attribut vi gärna försvarar.  Hon menar att hon och hennes medarbetare ofta ser en växande kreativitet när det gäller emotionell och andlig tillväxt. Hospicerörelsen hävdar att vi inte uttömt vårdmöjligheterna för människor i livets slutskede. Här måste vi kräva större insatser.

Cicely Saunders menar att många patienter som ber doktorn ”låt mig få dö” inte ska förstås bokstavligt. Det uttrycker mer en ångest inför tänkta kommande plågor. Det kan och ska mötas på adekvat sätt, vilket blir mer humant än att villfara önskan om dödshjälp.

Debatten fokuserar ofta individens rätt till självbestämmande. Mer sällan uppmärksammas att andra med nödvändighet påverkas. Ingen människa är helt sin egen. Det finns anhöriga, kuratorer, vårdpersonal etc. Den som önskar assisterad dödshjälp måste få en annan att genomföra önskan. Den enes rättighet att dö blir den andres skyldighet att döda. Därav kommer tveksamheten inom stora delar av läkarkåren.

Man bör också vara uppmärksam på massmedias roll. Media vill gärna visa sig ligga i framkant, ge utrymme åt nya infallsvinklar som utmanar de gamla. De restriktiva beskrivs som hopplöst konservativa och bakåtsträvare. Att tillåta det som varit förbjudet visar att man bejakar moderniteten. Vår tids individualism vill ge sista ordet till den enskilde. Men det blir kanske inte alltid rätt. Det kritiska tänkandet måste få plats också här.

Anders Alberius,
domprost em

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.