En praktisk form för samhörigheten

REPLIK.

Fredrik Hägglund lyfter i Kyrkans tidning den 2 april en komplex frågeställning om relationen mellan Svenska kyrkans nivåer. Han gör det med goda avsikter att hålla samman kyrkan som en kropp med flera delar, snarare än att uppfatta dem som olika parter. Det är en syn som uttrycker Svenska kyrkans identitet och som jag till fullo delar. 
 
Står denna syn i strid med att särskilda överenskommelser ibland kan behöva göras mellan kyrkans olika nivåer för att reglera vissa förhållanden? Här har jag förståelse för de farhågor Fredrik Hägglund uttrycker, men ser samtidigt att det finns formella skäl för en sådan överenskommelse när det gäller den aktuella frågan om villkor för det nya kyrknätet. Jag menar också att det kan ske med bevarad samhörighet. 

Syftet med kyrknätet är att hålla kyrkans gemensamma it-system säkra och trygga, för att skydda Svenska kyrkans data men samtidigt på ett enkelt sätt kunna utbyta data med varandra. Utgångspunkten i resonemanget är de överenskommelser om digital infrastruktur som nu ersätter de tidigare så kallade GIP-avtalen. Varför har vi då landat i överenskommelser som form?  

Arbetet med en gemensam digital it-infrastruktur har pågått under många år. Som ett led i detta uttalade kyrkomötet 2021 bland annat att “en förändring kan bli bättre om den är frivillig, samtidigt har vi som kyrka allt att vinna på att åstadkomma gemensamma lösningar så snart som möjligt, inte minst för att öka kvaliteten och säkerheten”. En följd av detta är att det inte finns några bestämmelser som uppställer krav på obligatorisk anslutning till infrastrukturen. Kyrkomötet 2023 ställde sig bakom att uppbyggnad och utveckling av den digitala infrastrukturen och systemen ska finansieras av det gemensamma kapitalet, medan driftskostnaden finansieras av församlingar och pastorat. Kyrkomötet har alltså uttalat sig om finansieringen, men inte angett närmare hur infrastrukturen ska tillhandahållas. Det behövs därför en inomkyrklig överenskommelse för att klargöra detta.   

 Avtalet eller överenskommelsen, som vi väljer att kalla den, är alltså en inomkyrklig överenskommelse. I överenskommelsen tydliggör vi vissa förutsättningar, exempelvis hur åtagandena i licensvillkoren hos våra leverantörer ska kunna föras vidare till de slutliga användarna. Det finns också en fördel med överenskommelser jämfört med regelstyrning – användarvillkoren kan behöva uppdateras oftare och snabbare på grund av den snabba tekniska utvecklingen.  Den överenskommelse vi vill teckna bygger på samarbete och förtroende mellan olika delar av kyrkan. Därför innehåller den inte vissa saker som ibland finns i kommersiella avtal, så som till exempel finansieringsklausuler, vitesklausuler eller påföljdssystem.  

 Att samverkan mellan nivåerna formaliseras i en överenskommelse vid tillhandahållande av tjänster förändrar inte att tjänsterna tillhandahålls som ett led i ett gemensamt uppdrag. Överenskommelsen bör ses som en praktisk form för samhörigheten, snarare än som ett avsteg från densamma.  

Wanja Lundby-Wedin
1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen