Enda vägen är lika rättigheter och skyldigheter för alla

När Israel i dag ifrågasätts av oppositionen som liberal demokrati är grunden inte bara regeringens förslag till ändring av Högsta domstolens status, utan även den långa ockupationen. Oppositionella menar att den nuvarande regeringens politik leder till en apartheidstat. Därför bör Act Svenska kyrkan öka stödet till israeler och palestinier som verkar för en demokrati med lika rättigheter och skyldigheter för alla.  

Den högerextrema israeliska regeringen ifrågasätts bland andra av den israeliske författaren David Grossman. Han skrev på Israels 75-årsdag att ockupationen omintetgör demokratin. Under Almedalsveckan i år talade Göran Rosenberg om Israel som en ”etnokrati” där en grupp inte tillåter andra att delta i demokratin fullt ut. Den i väst ofta citerade israeliska dagstidningen Haáretz publicerade den 28 maj en artikel på ledarsidan av Gideon Levy om att ”den stora majoriteten av israeler tycks beroende av en evigt pågående apartheid”. Han skriver att Netanyahu ger israelerna endast två framtidsmöjligheter: ytterligare en Nakba med fördrivning av palestinier inklusive israeliska araber, eller en demokratisk stat för två folk med två språk. 

Anders Carlberg, tidigare ordförande i Judiska församlingen i Göteborg, skrev i Göteborgs-Posten 27 juli att bosättarnas strikta religiösa samhällen på Västbanken är modellen för nuvarande regeringspolitik i Israel som innebär minskad pluralism och ökad risk för bosättares attacker mot byar med brända hus, bilar, skadade och dödade palestinier. 

I olika perioder under 50 av de 56 år ockupationen pågått har vi som skriver denna artikel besökt och arbetat nära tillsammans med kristna i det Heliga landet samt med människor i andra israeliska och palestinska samfund och organisationer. Särskilt med den lutherska kyrkans, LVF:s och KV:s medarbetare. Allmänt upplever vi att deras liv nu är allt svårare och morgondagen mer osäker för dem och deras familjer.

Israel firar i år 75 år som stat och vi förstår det judiska folkets tacksamhet över att vara medborgare i staten Israel. Tyvärr finns även berättelsen om den olagliga ockupation Israel systematiskt utövar gentemot palestinier samt det krympande, snart obefintliga, utrymmet för minoriteters rätt. Om detta skriver David Grossman: ”Det verkar just nu som att israeler inte blir det minsta upprörda, för att inte tala om skamfyllda, vid tanken på ockupationen och dess följder eller av att leva ett liv byggt på lögner och förtryck.”

Vi menar att Netanyahus regerings syfte med att minska Högsta domstolens möjlighet att överpröva politiska beslut är ytterligare ett steg i att försvåra livet för palestinier. Det blir återigen främst Israels arabiska befolkning samt de palestinier som lever under ockupation som drabbas. Våldet i Israel och Palestina med militära operationer, bosättarhuliganers våldsattacker samt svar i olika former av terror behöver en oberoende domstol för att ge medborgarna ett visst mått av trygghet.

Med Högsta domstolens minskade makt finns inga legala hinder mot att israeliska regeringar skapar en stat med en tydligare apartheidpolitik gentemot de palestinier som sedan 1967 lever under israelisk ockupation, inklusive palestinier som är medborgare i Israel sedan 1948.

Netanyahus nuvarande regering begår övergrepp mot palestinier som enligt oss saknar motstycke under den långa pågående ockupationen. Det finns israeler som kritiserar de övergrepp deras egen regering och militär utsätter palestinierna för, bland annat ”Women in Black” som länge protesterat mot ockupationen: ”Människor förstår inte hur brutalt Israel är, det måste sägas.”

Hoppet om två stater finns inte längre. Även palestinska kristna ledare uttrycker att de ser en gemensam stat som framtidens möjlighet till ett liv i fred för alla. Men till skillnad mot Netanyahus regering är det en gemensam demokratisk stat för två folk och språk med tre religioner med lika rätt- och skyldigheter för alla de hoppas på. Kyrkornas världsråds representant i Jerusalem, Yusef Daher, är tydlig med att unga kristna som bor i Israel och på ockuperade områden ser en gemensam demokratisk stat för judar och palestinier med lika rättigheter och skyldigheter för alla som det land de vill leva i.

I detta landområde i Mellanöstern där många folk i generationer levt och brukat jorden, och där olika imperier har härskat, finns lösningen till ett liv i fred i det som redan Folke Bernadotte, Martin Buber och Marcus Ehrenpreis på olika sätt formulerade samt i dag David Grossman skriver om – att ge stöd till dem som verkar för ett liv tillsammans där majoriteten verkar för minoritetens lika rätt.

Vi har under de perioder vi arbetat för olika delar av Svenska kyrkans Mellanösternarbete under många år gett stöd till dem som verkat för en tvåstatslösning som framtidens hopp om ett liv i rättvisa och fred för alla. I dag tror vi inte att det är en möjlig väg utan menar att ett land med lika rätt- och skyldighet för alla är lösningen för fred. Liksom Södra Afrika inte kunde fortleva med en apartheid med olika rättigheter för vita och svarta kan inte denna del av Mellanöstern fortleva utan lika rätt- och skyldigheter för alla.

Vi uppmanar därför Act Svenska kyrkan att utöka stödet till kyrkor, MR- och freds-grupper i Israel och Palestina som ihärdigt arbetar för en gemensam stat för alla – en stat för två folk med tre religioner utan ockupation och apartheid med lika rätt- och skyldigheter för alla i hopp om en varaktig fred i det Heliga landet – trots allt!

Göran Rask
Kjell Jonasson
Mats Högelius
Rolf Pearson