Etiken har hamnat i marginalen

Eskil Jonsson, Uppsala

Etiken har i den rättsliga prövningen och debatten hamnat långt ut i marginalen, anser debattören med anledning av den omprövade avkragningen av en EFS-präst.

Den kristna etiken har lidit ännu ett nederlag. Jag menar nämligen att de dogmatiska frågorna om kyrkans tro och lära angående homosexualitet, evolutionsteori och samkönade äktenskap har fått dominera denna debatt på ett mycket olyckligt sätt. Och det har skett på bekostnad av den etiska, själavårdande och diakonala teologin.  De andligt etiska relationerna mellan prästen och konfirmanderna verkar emellertid ha kommit helt i skymundan.

I nyare teologi inom kyrkovetenskapen har det ändå skrivits och forskats mycket om om kyrkans djupare identitet det vill säga ”att vara kyrka” (ecclesiologi och etik). Det handlar då om synen på den ’profetiska kyrkan i världen’ som en Kristi kropp, en gemenskap med olika lemmar som är ömsesidigt beroende. Om man tar detta på allvar, borde även kyrkans strukturer, ekumenik, personalpolitik och därmed även de etiska aspekterna på allt vad kyrkan är och gör få större betydelse för dess profetiska roll i världen.

Etiken eller moralen i kyrkojuridiken brukar förklaras med begreppet  "codus ethicus", men som jag förstått det har etiken i den rättsliga prövningen och debatten hamnat långt ut i marginalen. Elisabeth Sandlund i tidningen Dagen refererade till Svenska kyrkans Överklagandenämnd och skrev att det blev en ”svidande bakläxa” för domkapitlet. Visst var det så, men den kristna etiken för Guds rikes främjande led nog ett större nederlag. Avkragningen av EFSprästen var nog också för hård för att vara riktigt etiskt försvarbar.

Biskop Åsa Nyström i Luleå menade nämligen att vittnesmålen i Överklagandenämndens hantering av ärendet hade ändrat förutsättningarna för beslutet.”Vi fokuserade på effekten, konfirmandernas känsla av att inte få höra till som kristna. Överklagandenämnden har i stället fokuserat på avsikten att prästen i sitt vittnesmål inte ville kränka konfirmanderna”. Märkligt är då att man inte har tagit hänsyn till konfirmandernas upplevelser utan bara EFS-prästens vittnesmål.

Både i teori och praktik har jag brottats med många moraliska dilemman i ämnet ’etik och ekonomi’. Det jag då förstått som en viktig insikt är att den ”postmoderna etiken” kännetecknas av att vi tenderar att ”rationalisera bort den moraliska impulsen” (Zygmunt Bauman). I detta fall  kan man nog utan tvekan betrakta dogmatiska och juridiska frågor som typiskt rationella eller sakliga argument. De skulle till och med kunna betecknas som något slags ’vänskapskorruption’ det vill säga ”min väns ovän blir också min ovän”. Då tvekar man kanske att tala högt om till exempel förskingring eller sexualövergrepp, som skulle kunna  leda till att en persons anseende hotas. Även på våra universitet och i politiken är etiken hotad. Radikala slutsatser i moraliskt hänseende görs då om till privata åsikter för att därmed kunna legitimera en demokrati som kan acceptera till exempel högernationalistiska partier därför att opinionen växt.

Radikala krav på rättvisa kan också förklaras bort genom att säga att det inte skulle öka tillväxten i Guds rike. Gåvomedel från de rika kyrkorna i Väst kunde ju minska. Guds rike framställs då som en yttre, synlig och mätbar tillväxt, som till exempel antalet omvända, nya kyrkobyggnader, nya medlemmar och så vidare.  Därmed trängs de kristet etiska utmaningarna ut från det radikala evangeliet och dess konsekvenser.

Egentligen är den kristna etiken mycket unik och står även över alla religioner och trossamfund. Den etiska undervisning som Jesus  ger framgår mycket klart i  Bibelns Bergspredikan (Matt. 5-7), men även i Paulus brev (Kärlekens lov i 1 Kor. 13). Den är på ett sätt också universellt gällande i till exempel FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna liksom Barnkonventionen, som innehåller många radikala krav på jämlikhet och utveckling, inte minst för de fattiga.

Kärleken är alltså etikens moder liksom den kristna etiken är det för tro och lära. I detta fall handlar det också om att visa hänsyn och omsorg om konfirmanderna i deras stapplande steg mot att kunna förstå sig som Guds barn.

Evangeliet om Guds gränslösa kärlek måste förstås få konsekvenser för våra gärningar. Den kristna etiken är ju central i både Svenska kyrkans och EFS stadgar som talar om Guds rike som det huvudsakliga ändamålet med verksamheten. Etiken är också central i det som kallas för ”missionsbefallningen”, när Jesus säger: "lärande dem att hålla alla de bud jag gett er". 

Med detta sagt kan jag inte förstå annat än att tro, lära och etik utgör en organisk förening i Guds rike. Att i förkunnelsen undvika det som kallas politiska frågor om miljö, rättvisa och jämlikhet måste alltså betraktas som en villolära. Gudsrikets etik måste också vara det "vaccin" som behövs för en bredare ekumenisk och interreligiös samverkan för att profetera för enhet, fred, jämlikhet, rättvisa och mänskliga rättigheter i stort. Om det skall bli ett liv för de fattiga. För att stoppa kärnvapen. För att skapa fred. För att världen skall tro.

Eskil Jonsson
Uppsala

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Hbtq Etik