Hbtqi-arbetet hotas om vi slarvar med teologin

Nyligen anordnades Pride-veckan i stiftsstaden Växjö. Som vanligt vajade regnbågsflaggan vid biskopsgården Östrabo som ett tecken på Guds mångfaldiga skapelse. Men när veckan var över hade någon skurit av flaggstångens linor och stulit flaggan. En marginell skadegörelse kan tyckas, men jag läser in något mer.

I en alltmer polariserad värld, där demokratiska värden är på nedgång, är minoritetsgrupper bland de första som misstänkliggörs och utmålas som hot. Det är ett fenomen som känns igen från historiens mörkaste epoker. Vi ser det övertydligt i USA där nedmonteringen av demokratin äger rum i realtid, och på många håll i världen hotas nu hbtqi-personers rättigheter. I Ungern har Pride-evenemang förbjudits, i Georgien har man kraftigt inskränkt hbtqi-personers rättigheter och i USA har det under året hittills lagts fram närmare 900 lagförslag som begränsar transpersoners rätt till grundläggande vård, utbildning, erkännande och att få existera offentligt.  

I Sverige har vi kommit långt när det gäller hbtqi-personers rättigheter, men backar i aktuella mätningar enligt den så kallade Europaportalen. I samtal hör jag ofta hbtqi-personer berätta om en ökad otrygghet i Sverige. De säger att utvecklingen går åt fel håll, och att majoritetssamhället inte märker det. Det är tydligt att politiska beslut och förändrad retorik i världen får konsekvenser även här. 

Svenska kyrkan har en på många sätt stolt historia när det gäller inkluderingsarbete. Kanske har det största arbetet gjorts i församlingar där människor fått erfara vad det betyder med en öppen och trygg kyrka, där man känner sig sedd, bekräftad och älskad. 

Inkluderingsarbetet sträcker sig många decennier bakåt: På 60- och 70-talen höjdes röster för en revision av de icke-bejakande ställningstaganden om homosexualitet som stod att läsa i ett biskopsbrev från 1951. År 1974 publicerades så resultatet av en utredning, gjord på uppdrag av biskopsmötet, vilken lät förstå att det inte finns hinder för den som är homosexuell att inneha kyrklig tjänst, och att välsignelse av samkönade par skulle kunna vara en möjlighet. År 1988 skrev en arbetsgrupp i Svenska kyrkan rapporten Homosexuella i kyrkan – en fråga om kärlek. När hela världen fruktade AIDS, vilket stigmatiserade framför allt homosexuella män, ville Svenska kyrkan i stället låta kärleken vara i blickfånget. Även om somligt av det ovan nämnda i backspegeln ter sig självklart, var flera av slutsatserna radikala för sin tid. Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att homosexualitet klassades som en sjukdom fram till 1979. 

Anna Karin Hammar och Ninna Edgardh har nyligen skrivit boken Äkta makor – en queer historia. Den är ett viktigt bidrag till att fördjupa kunskapen om Svenska kyrkans beslut, ställningstaganden och teologiska arbete rörande sexualitet och hbtqi. Författarna skriver att de möter många, framför allt bland yngre, som vet ganska lite om hur vi tagit oss till den punkt där vi befinner oss nu. De betonar att det utan den kunskapen blir svårt att försvara rättigheterna när de hotas. 

Vi tar lätt landvinningarna i inkluderingsarbetet för givna. Men i en tid när samhällsklimatet hårdnar och minoriteter betalar priset är detta farligt. Vi har blivit så vana vid att utvecklingen går åt rätt håll i vårt land, att vi ibland tappar stringensen i försvaret av hbtqi-personers rättigheter. Vi kan inte luta oss tillbaka och förlita oss på att kampen som fört oss hit är självklar. Vi får inte bli bekväma och historielösa.

I möten med yngre ser jag oftast en självklart positiv inställning till hbtqi-personer. Men ibland saknas argumenten, framför allt de teologiska. Det behövs en renässans för och en utveckling av teologin kring hbtqi-personers rättigheter, inte minst för att möta den radikala nykonservatism och toxiska manlighet som i ohelig allians gör att livsutrymmet krymper för hbtqi-rörelsen. 

De teologiska argumenten är många: Gud har gjort oss olika, och mångfalden är en del av Guds skapelse. I centrum av kristen tro står Guds kärlek, och relationer som präglas av ömsesidighet och respekt är ett uttryck för kärlek, oavsett kön. I sin bok skriver Hammar och Edgardh: ”Svenska kyrkan har uttryckt sambandet mellan kontinuitet och växling i traditionen genom att betona att det som råder över allt annat är det dubbla kärleksbudet, att vi ska älska vår nästa såsom oss själva och Gud över allting.” De bibliska texter som ibland har tolkats handla om vår tids homosexualitet ska förstås i sin historiska och kulturella kontext, de syftar på andra fenomen än samkönade kärleksrelationer. Jesus säger inget om hbtqi-personer, däremot umgås han med utsatta och utmanar etablerade normsystem. Där Andens frukter blir synliga är Guds kärlek närvarande. Och det finns än fler teologiska argument. 

För många är dessa argument välkända sedan länge. Men de får inte falla i glömska. Och utvecklingen behöver gå vidare, allteftersom vi lär oss mer om Guds mångfald under regnbågen. Så låt oss som kyrka stå upp för friheten för varje människa att vara den man är skapad till. Låt oss hålla fast vid inkluderingens landvinningar men också skärpa den teologiska argumentationen, allt för att möta en tid då minoritetsgrupper sitter trångt, även om majoritetssamhället inte ser det.

Jag har köpt en ny regnbågsflagga till Östrabo. Nästa år hissar jag den igen, både i solidaritet med alla som kämpar i vår kyrka, i vårt land och i vår värld, och som en påminnelse om att arbetet måste fortsätta. Och jag hissar flaggan som en hyllning till alla som gått före och banat väg för mångfaldens välsignelser.

Fredrik Modéus,
biskop i Växjö stift