Vem vill tas för lättkränkt?

Ännu en natt av upplopp i Stockholms förorter. Men ingen människa väljer att frivilligt bränna sina broar och ge upp sin framtid. Det skriver Jiang Millington med egna erfarenheter från rundgången i systemet av vård, socialen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

 

Nu brinner förorten. Ungdomar går till attack mot poliser, räddningstjänst och butiker. Bilar, skolor och containrar står i lågor. Husby, Jakobsberg, Norsborg och Skarpnäck är några av de platser där upplopp förekommit. Samhället reagerar med att å ena sidan ropa efter hårdare brottsbekämpning och å andra sidan ge vandalerna legitimitet genom att hävda att vi får skylla oss själva som marginaliserat hela enklaver ur samhället.

Varför och vems fel det är har många bottnar och orsaker men jag är säker på att ingen med flit har velat skapa den situation som vi nu ser. De stora sammanhangen med orättvis fördelning av resurser, integrationspolitik, utslagning, arbetsmarknadspolitik, hederskulturer och strukturell diskriminering anger tonen och ramarna för det sönderfall av värdighet, integritet och hopp som leder till att människor vänder sig emot samhället. Det är komplext och stort och ligger så långt ifrån den enskilda människans påverkan att man som individ lätt känner sig uppgiven.

Jag vill ge ett annat perspektiv. Det som handlar om vad ordet kränkt egentligen betyder. Ordet har fått ett löjets skimmer över sig sedan Maciej Zaremba i DN-artikeln ”Först kränkt vinner” (17 februari 2008) reagerade mot att människor ropar Kränkt! så fort de inte får som de vill. Vem vill tas för lättkränkt?

Jag trodde fram till 2005 att jag var en fördomsfri och genomhygglig människa. Jag har i större delen av mitt liv ägnat mig åt att arbeta mot förtryck, diskriminering och orättvisor både internationellt och på hemmaplan. 2005 rasade den värld samman som jag byggt upp och satt mig själv att regera över. Jag gick från framgångsrik projektledare i IT-branschen till ett fall för socialen. Min man gick hastigt bort och jag stod själv med två små barn i en tillvaro som redan kommit i gungning då minnen från barndomstrauman återvänt likt en störtflod av osorterade skärvor ångest.

Jag erkände mig besegrad och ringde till soc för att få hjälp att överleva den första akuta chockfasen. När jag kom till socialkontoret möttes jag först av två låsta dörrar med porttelefon och därefter en inglasad receptionsdisk med mikrofon. Jag fick inte gå till min handläggares våningsplan utan eskort. Hon satt bakom ytterligare en låst dörr och mellan oss stod hennes breda skrivbord. Hon berättade för mig vad som gällde. Jag kom på mig själv med att tänka ”Varför behandlar du mig som ett socfall?”. Så fördomsfri var jag alltså inte. Jag ansåg mig ju inte vara en av ”dom”. Socialfallen.

Det här var inledningen till många års rundgång i systemet av vård, socialen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva smärtan av att aldrig få sin självbild speglad. Hur omedveten eller medveten demontering av mitt människovärde brände sönder min självkänsla, min inspiration och min kraft. Hur bitter och misstänksam jag blev gentemot tjänstemännen. Jag vet inte vad som var värst. Det öppna föraktet eller den kvävande medlidsamheten. Men jag var aldrig jämlik.

Efter ett tag blir man hypersensitiv mot folks attityder. Man lägger samman alla kränkande tillmälen, alla översittare man tvingats bita sig i tungan för därför att man är beroende av deras beslut. Man ser sin självständighet och sitt rörelseutrymme minska med antalet inblandade myndigheter som kräver att man inte får göra si och inte får göra så för att vara berättigad hjälp. Man fråntas alltmer rätten att bestämma över sitt eget liv. Man har inte ens rätt att själv bestämma vilka man vill berätta för om sitt liv och de omständigheter som gjort att man hamnat i kris.

Jag vet hur jag mådde och jag tror mig kunna förstå hur många i förorten mår. Jag har bott på några av de platser som står i brand: Husby, Akalla, Kista, Rinkeby. Jag vet att Kränkt innebär förintande och att det gör ont att förintas. De som nu säger att det bara handlar om att bita ihop och ändra attityd, de lägger allt ansvar för hur vi andra har valt att bemöta de här ungdomarna på ungdomarna själva. Ingen människa väljer frivilligt att bränna sina broar och ge upp sin framtid. Något ledde dem dit. Och längsmed vägen stod vi andra och visade vägen. Vi bär ansvar för oss själva men vi bär också ansvar för hur vi bemöter varandra.

Jiang Millington
Sundbyberg

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.