Debatt
Ett system som inte granskas
En modern sekulär stat kan inte acceptera parallella rättssystem.
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
Sverige är ett land som gärna beskriver sig självt som ett föredöme i transparens, rättssäkerhet och ansvarstagande. Vi har offentlighetsprincip, förvaltningsdomstolar, ombudsmanstillsyn och ett rättssystem som sträcker sig över varje del av samhället. Men det finns ett stort undantag – ett undantag som staten själv skapat och aktivt upprätthåller.
Svenska kyrkan fungerar i dag som ett skuggsystem, ett juridiskt och organisatoriskt vakuum där rättsstatens principer inte behöver tillämpas fullt ut. Det är hög tid att fråga varför staten accepterar detta – och vad det får för konsekvenser för tusentals anställda, församlingsmedlemmar och utsatta.
Klagomål, övergrepp och trakasserier försvinner i interna korridorer i moralens och kyrkans tecken! I vilken annan verksamhet i Sverige hade allvarliga anmälningar om sexuella övergrepp, trakasserier och maktmissbruk kunnat hanteras helt internt – utan krav på extern granskning eller insyn?
I Svenska kyrkan är det normen.
Domkapitlen, kyrkans interna rättsinstanser, består av präster, stiftsjurister, biskopar och förtroendevalda från samma organisation de ska granska. I praktiken innebär det att kyrkan prövar sig själv, bakom stängda dörrar och utan krav på transparens.
Resultatet blir som väntat: milda åtgärder, försoningsretorik i stället för ansvar, flytt av personal i stället för utredningar, och en lång rad ärenden som aldrig når polis, åklagare eller offentlighet.
Hur är detta möjligt i ett land som annars värnar rättssäkerhet som en grundbult?
Svenska kyrkan har omkring 20 000 anställda. Ändå omfattas kyrkan inte av offentlighetsprincipen. Dess interna utredningar är sekretessbelagda. Dess personalärenden är osynliga för allmänheten. Och till skillnad från myndigheter, skolor, vårdinrättningar och kommunala verksamheter finns ingen extern instans som systematiskt granskar hur anmälningar hanteras.
Staten har därmed skapat en konstruktion där en stor del av välfärdsliknande verksamhet – arbete med barn, unga, äldre och utsatta – bedrivs utan offentlig insyn och utan samma krav som andra offentliga aktörer måste följa.
Det är inte rimligt. Det är inte rättssäkert. Det är inte i linje med svensk demokrati.
Arbetsmiljöverket har i stift efter stift konstaterat samma problem: bristande utredningar, kränkande särbehandling, maktmissbruk, tystnadskultur och arbetsplatser som gjort människor sjuka. Förelägganden och viteshot återkommer år efter år.
Ändå förändras ingenting.
Kyrkan fortsätter att stå i en juridisk särställning, där lagen gäller på papperet men där kulturen och strukturen gör att den inte får genomslag. I andra sammanhang hade staten ingripit. Men här tiger lagstiftaren.
Varför?
I ett land där brott, incidenter och tillsynssystem täcker allt från äldreomsorg till byggindustrin borde man förvänta sig att det finns offentlig statistik över anmälningar, disciplinärenden och domar mot kyrkligt anställda.
Det gör det inte.
Staten har aldrig krävt att Svenska kyrkan ska redovisa omfattningen av sitt interna rättssystem. Brå för ingen statistik över om gärningspersoner är kyrkligt anställda. Domkapitelärenden publiceras inte. Församlingarnas interna utredningar diarieförs inte öppet.
Ett system som inte syns – det granskas inte. Och ett system som inte granskas – det kan fortsätta utan förändring.
När staten och kyrkan separerades år 2000 var det med syftet att modernisera relationen mellan religion och stat. Men separationen skapade också ett juridiskt ingenmansland, där kyrkan inte längre omfattas av myndighetskontroll men inte heller faller under samma regler som en privat arbetsgivare.
Det är i denna gråzon skuggsystemet har vuxit fram: en organisation för stor för att förbises, för sluten för att granskas, och för självstyrande för att staten vill lägga sig i.
Men frågan är inte om staten vill. Frågan är om staten vågar.
Sverige skulle aldrig acceptera att en annan sektor – skolan, vården, polisen eller socialtjänsten – hanterade brott och överträdelser internt, i hemlighet, utan offentlig insyn. Så varför gör vi det här?
Varför tillåts en religiös arbetsgivare operera vid sidan av rättsstatens grundläggande principer? Varför accepteras interna domstolar där kollegor dömer kollegor? Varför saknas krav på transparens, statistik och insyn? Varför fortsätter staten att finansiera en struktur som inte följer samma regler som andra samhällsinstitutioner?
Det är inte längre en kyrklig fråga. Det är en demokratifråga. En rättssäkerhetsfråga. En fråga om samma lagar ska gälla för alla.
Det är dags att staten tar ansvar för det system man en gång skapat. Om
Svenska kyrkan ska fungera som arbetsgivare, som aktör i civilsamhället
och som samarbetspartner i välfärden måste samma regler som i resten av
samhället gälla. Det kräver tre saker:
- Oberoende extern tillsyn över kyrkans disciplin- och personalärenden.
- Offentlig statistik över anmälningar, åtgärder och utfall.
- Ett tydligt juridiskt ramverk som hindrar intern hantering av brottslighet
Så länge staten accepterar den nuvarande ordningen kommer kyrkans skuggsystem att bestå. Och så länge skuggsystemet består kommer rättsstaten att steg för steg förlora mark — medan övergrepp, maktmissbruk och tystnad kan fortsätta att döljas bakom moralens och försoningens språk. Svenska kyrkan kan då fortsätta att retuschera verkligheten, tvätta sina egna protokoll och hantera sina egna skandaler i slutna rum.
Så länge staten accepterar den nuvarande ordningen kommer kyrkans skuggsystem att bestå. Och så länge skuggsystemet består kommer rättsstaten att steg för steg förlora mark — medan övergrepp, maktmissbruk och tystnad kan fortsätta att döljas bakom moralens och försoningens språk. Svenska kyrkan kan då fortsätta att retuschera verkligheten, tvätta sina egna protokoll och hantera sina egna skandaler i slutna rum.
Så länge staten accepterar den nuvarande ordningen kommer kyrkans skuggsystem att bestå. Och så länge skuggsystemet består kommer rättsstaten att steg för steg förlora mark — medan övergrepp, maktmissbruk och tystnad kan fortsätta att döljas bakom moralens och försoningens språk. Svenska kyrkan kan då fortsätta att retuschera verkligheten, tvätta sina egna protokoll och hantera sina egna skandaler i slutna rum.
Så länge staten accepterar den nuvarande ordningen kommer kyrkans skuggsystem att bestå. Och så länge skuggsystemet består kommer rättsstaten att steg för steg förlora mark — medan övergrepp, maktmissbruk och tystnad kan fortsätta att döljas bakom moralens och försoningens språk. Svenska kyrkan kan då fortsätta att retuschera verkligheten, tvätta sina egna protokoll och hantera sina egna skandaler i slutna rum.
Frågan kvarstår — och den angår hela Sverige: Vill vi ha en rättsstat som gäller för alla, eller en rättsstat med undantag?
Roland Lohr gen Stahl,
författare och journalist