Ett värdigt liv för alla människor

Eva-Mari Karlsson Kempi diakon
Vi behöver nu tillsammans ta ansvar och utarbeta strukturer som ­leder till att vårt samhälle präglas av att människor blir värdigt bemötta. Foto: Getty

Hur kan vi tillsammans hjälpa människor att bli hoppfulla? Vi har strukturer i vårt samhälle som leder till att människor inte blir värdigt bemötta, vilket i sin tur leder till att flera av dem tappar hoppet om att livet någonsin ska bli bra. De mest utsatta blir ännu mer utsatta.

Jag ser den tomma blicken hos någon som fått höra av skuldrådgivningen att man ska betala hyran och låta resten av räkningarna gå till kronofogden. Det betyder att man inte kan ta lån, folk blir lite misstänksamma när man ska hyra bostad eller söka jobb. Betalningsanmärkning ser inte bra ut.

Jag ser att hur människor swishar in pengar, 200 kronor, 500, 100, 1000 till vårt konto Familj till familj med meddelanden: ”Till matkasse”, ”till födelsedagspresent”, ”till mat”, ”till den som behöver”.

Jag ser glädjetårar i en mammas ansikte över ett presentkort på 500 kronor på Ica. Det kan bli en bra helg med barnen, trots allt.

Jag ser mig själv arbeta med det jag hatar; välgörenhet. Det är människors rätt att kunna mätta sina barn i vårt samhälle.

Jag ser hoppet i ögonen hos en sjuk man som äntligen ska få ett förstahandskontrakt efter år som bostadslös. Kanske kan barnen få komma hem till honom igen. Du ska inte behöva be om bostad och mat till dina barn, bara för att du har drabbats av en sjukdom. Det är inte värdigt.

Jag ser människor som får mejl efter mejl om att de ska göra mer för att få a-kassa utbetalt. De frågar Arbetsförmedlingen, som inte kan hjälpa till.

Jag ser artiklar om personer som säger upp sin anställning på socialtjänsten och försäkringskassan. De orkar inte arbeta mot sina egna värderingar längre. Det finns en budget och i den finns inte tillräckligt med pengar för att ge alla grundläggande rätti­gheter som bostad, mat och utbildning till människor i vårt land.

Jag ser maktlöshet och hopplöshet i unga människors ögon. Droger som mildrar ångest och driver uppfinningsrika och goda unga människor in i kriminalitet.

Detta är min sanning, det jag ser från min synvinkel som diakon. Det är inte värdigt att människor ska utsättas på detta sätt i vårt samhälle. Jag har ett uppdrag att stå på de mest utsattas sida. Vi, myndigheter, civilsamhälle och företag, behöver nu tillsammans ta ansvar och utarbeta strukturer som leder till att vårt samhälle präglas av att människor blir värdigt bemötta, och kan leva ett värdigt liv där vi behandlar andra så som vi själva vill bli behandlade.

Jag vill tillsammans med dig skapa hopp.

Eva-Mari Karlsson Kempi
diakon

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.