Replik. Det hjälper inte med aldrig så många vackra ord för att vinna förtroendet för Svenska kyrkans ledning åter. Det som behövs är att man tar gudstjänstfirare på alla nivåer på allvar, skriver Maria Löfberg i sin replik till Helena Myrstener.
”Hur får vi tillbaka gudstjänstglädjen?” undrar Helena Myrstener i ett debattinlägg publicerat på KT:s sajt den 13/5-16. Ja, det undrar jag också. Men först vill jag med Myrstener reda ut en del saker.
Jag råkar vara både gudstjänstfirare och högutbildad musiker. Det gör mig till en del av den finkulturella elit som Myrstener utan vidare drar över en kam såsom varande motståndare till Svenska kyrkan, dess gudstjänst och fotfolk. Hon uppmanar kyrkan att ”ge upp frestelsen att söka kickar hos denna elit” och min första fråga är om hon har en aning om hur kränkande det är att läsa detta, skrivet av en präst, som vill värna allas rätt att fira gudstjänst. Vad vet Myrstener om vilka ur de aktuella akademierna som är gudstjänstfirare och per definition en del av kyrkans ”egna stora kontaktyta”? Vet hon att många som inte sitter i akademierna faktiskt delar dessas åsikter, och med denna artikel blir exkluderade som gudstjänstfirare i Svenska kyrkan? Och sist men inte minst, är inte de människor som skrivit dessa kritiska remissvar lika åtråvärda som presumtiva gudstjänstbesökare som vilka andra människor som helst?
Jag instämmer gärna med Myrstener att det är sorgligt vilken vändning detta med handboken tvingats ta. Men att protesterna, som hon kallar gräl, inte tystnat, beror på att man från projektledningens håll inte tagit till sig kritiken, varken nu eller tidigare.
Det handlar inte om att den finkulturella eliten vill bråka, utan det handlar om att vi önskar oss en handbok som är det bästa man kan få fram!
”Att leva med det icke-perfekta behöver… inte betyda att det…slarvas”. Nej, och det är just det vi upplever att det gör. Slarvas, hastas och pekas med hela handen. Det finns kritiska röster som blivit uppmanade att lämna Svenska kyrkan istället för att bli tagna på allvar såsom en del av den stora kontaktytan kyrkan har.
”Förändringar utmanar oss…” Ja, det instämmer jag också i. De flesta av dem som orkar protestera är inte negativa till själva förändringen, inte rädda för förändring om denna sker till det bättre, och inte trygghetsberoende. Vi omfattar inte en rädslans teologi, som det ofta hänvisas till då man möter kritiska röster.
Det handlar inte om igenkänning från generation till generation, utan om igenkänning från församling till församling. Men det vi ser i handboksförslaget är inte utmanande på ett positivt sätt. Det är inte nyskapande och utmanande så som jag hade hoppats när jag slog upp den röda boken år 2012 (och 2016!). En del är bra, men mycket är märkliga teologiska förskjutningar, likriktad musik, som kanske är ”inkluderande” för några men definitivt inte för alla, och en del infantila texter, och allt ska sväljas och accepteras i stor brådska.
Jag håller med om, att det är illa att man på sociala media ibland hittar skadeglada och elaka kommentarer, men jag vill påminna om, att om kyrkan på tidigt stadium erbjudit ett forum för en seriös diskussion i denna fråga, hade kritikerna sluppit kräkas ut sin frustration i sociala media.
Så hur ska vi då få tillbaka gudstjänstglädjen? Ja, det hjälper inte med aldrig så många vackra ord för att vinna förtroendet för Svenska kyrkans ledning åter. Det som behövs är att man tar gudstjänstfirare på alla nivåer på allvar. Lika lite som en bra barnbok definieras av många stavfel, definieras en bra kyrkohandbok av felkonstruerade talspråksmeningar eller för den delen musikaliska stavfel. Det handlar inte om elitism, eller hur? Myrstener tycker att det handlar om att vi ska sätta punkt för misstroendet. Jag läser tyvärr in en önskan om att vi som varit kritiska nu äntligen kunde hålla tyst och acceptera faktum!
”Nu har det grälats, nu är det tid att se framåt”, jo, just det har i alla fall jag velat göra hela tiden. Långt framåt. Så långt, att man hinner pröva många olika ord och toner, precis som Myrstener också antyder: ”vi provar formuleringar och tilltal”. Jättegärna. Men i så fall ska det vara många olika och det ska vara över en lång tid, så vi ser vad som håller. Och resultatet ska helst bli det bästa vi kan. Det är Gud och vår relation till Honom värd.
Maria Löfberg
organist i Falkenberg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR