Fira enskild nattvard i Corona-krisen

Jesper Svartvik, stiftsteolog i Karlstads stift
Foto: Lars Rindeskog

Det är god teologi att söka och finna möjliga sätt att fira gudstjänst och eukaristi även i tider av pandemi.

Vi befinner oss i en ny situation. Under tidigare tidevarv fanns förvisso farsoterna, men inte den epidemiologiska kunskap som vi besitter idag.

Nu har vi kunskapen, och på grund av Covid-19 har vi all anledning att tillämpa den.

Under lång tid har vi teologiskt reflekterat över och anpassat oss till ett minskat intresse för att fira gudstjänst.

Det som är nytt i den nuvarande situationen är att det finns ett genuint intresse från den i vanliga fall gudstjänstfirande församlingen, men att vi inte firar gudstjänst i samma omfattning som tidigare, på grund av dels våra egna – berättigade – farhågor, dels myndigheternas rekommendationer och restriktioner.

Det har i denna situation förespråkats att präster ska fira gudstjänst enskilt och vara de enda som får del av nattvardsgåvorna, och det har förordats att denna enskilt firade eukaristi ska sändas via nätet, och alltså vara åskådliggjord för den i vanliga fall gudstjänstfirande församlingen.

Vilka blir konsekvenserna och vilka teologiska slutsatser drar vi av detta? Jag vill dela tre tankar om eukaristins roll och utformning i vår tid som i så hög grad präglas av den pågående pandemin:

Först tänker jag på den rabbinska tolkningen av 3 Moseboken 18:5 (”Håll mina bud och stadgar, ty den som gör det skall leva genom dem”), med betoning på wa-chaj ba-hem (”och leva genom dem”) vilket rabbinerna uppfattade som en uppmaning att tolka buden på ett sådant sätt att det går att både överleva och tillämpa dem.

Utgångspunkten måste, med andra ord, vara att det är god teologi att söka och finna sätt att fira gudstjänst och i synnerhet eukaristi som är möjliga även i tider av pandemi.

Tack vare internet är det faktiskt möjligt att se eukaristin även om vi inte är på plats i kyrkorummet.

Då Svenska kyrkans nattvardsteologi ska utläggas citerat ofta Confessio Augustana 7.1: ”kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.”

Stor vikt har lagts vid ”förvaltas”, och det har betonats att detta förvaltande handlar om att räcka nattvardsgåvorna till församlingen.

När detta och andra avsnitt i Confessio Augustana ska tolkas och tillämpas i vår tid måste det understrykas att vi nu befinner oss i en extraordinär situation.

Att nattvardens egentliga plats är mitt i den gudstjänstfirande församlingen är och förblir utgångspunkten i vår nattvardsteologi.

Det handlar inte om att förändra denna teologi så att den gudstjänstfirande församlingen skulle kunna anses vara teologiskt överflödig.

Min tredje tanke har att göra med ett uttryck som Augustinus använder. Sakrament är enligt honom synliga tecken på Guds osynliga nåd.

När han ska kommentera Johannesevangeliet 15:3 (”Ni är redan rena genom ordet som jag har förkunnat för er”) skriver han att sakrament är visibile verbum (lat. ”ett synligt ord”).

Det som ger denna formulering förnyad relevans i vår tid är att det ju nu tack vare internet faktiskt är möjligt att se eukaristin även om vi inte är på plats i kyrkorummet.

En sådan gudstjänst är därmed, i denna bemärkelse, minst lika augustinsk som exempelvis en traditionell radiogudstjänst där vi kan höra Guds ord förkunnas, men inte kan se sakramentet utdelas.

Men sakrament är ”ett synligt ord”, inte bara därför att gudstjänsthandlingen är som en målning av Ordet när det intränger i våra ögon och rör vid våra hjärtan (Jfr Augsburgska bekännelsens apologi, artikel 13).

Sakrament är enligt Augustinus även såsom våra ord därför att de kan översättas för nya tider och nya sammanhang.

Det är viktigt att minnas när vi fortsätter att vara och verka som kyrka på de sätt som nu är möjliga.

Förhoppningsvis kan dessa tre tankegångar vara till hjälp i denna säregna och svåra fastetid, i väntan på uppfyllelsen av påskens löften.

Jesper Svartvik
stiftsteolog i Karlstads stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.