"Viktigt lyssna till det oorganiserade andliga landskapet"

En inledande begreppsfråga: Den nya andligheten är inte ny. Helene Egnell, präst och doktor i missionsvetenskap, är själv den förste att påpeka faktum.

- Det här har kyrkan hållit på med i femtio år.

Trots det hänger termen kvar. Det vi talar om är hela det fält som består av meditation, retreat, yoga, qigong, tikva, dans och andra liknande uttryck.

Studien som nu presenteras, Folkkyrkans nya ansikten, är den första i sitt slag. Den är gjord vid Karlstad universitet, i ett projekt där Helene Egnell är en av medarbetarna.

Såddes ett frö efter enkät

Fröet såddes redan 2006, när Centrum för religionsdialog i Stockholms stift låg i startgroparna och en enkät till församlingarna om vilka andra trosbekännare de mötte fick ett frisvar som löd: ”Vi träffar inte så många muslimer, däremot vet vi inte hur vi ska handskas med människor som ägnar sig åt nyandliga praktiker”.

Så här tjugo år samt ett färskt avkragningsfall senare infinner sig den retoriska frågan: Vet kyrkan det nu?

Studien från Karlstad universitet visar å ena sidan att ”nya” andliga praktiker hör till kyrkans vardag. Det som förr var exklusivt har blivit standardutbud.

Å andra sidan visar den att det är en verksamhet man inte riktigt förhåller sig till innehållsmässigt.

- Ledare som vi talat med berättar att de sällan möts av motstånd, samtidigt känner flera av dem av ett lite underliggande nedlåtande, säger Helene Egnell.

Mängder av meditationsformer

I studiematerialet ingår Stockholms stifts församlingar. Allt i verksamhetsutbudet som inte är gudstjänst eller konsert har sorterats. Ikonmålning, pilgrimsvandring, barnvagnspromenad…

Ur detta har sedan särskilt de kroppsligt inriktade praktikerna analyserats.

- Det vi slagits av är hur brett det är. Meditationer finns i mängder av former, exempelvis. Det vi ser är också hur hela detta fält uppstår underifrån, ofta genom någon församlingsanställd som säger ”jag skulle vilja pröva det här” och som får fria händer.

Utvecklingen kan ses som ett svar på församlingsinstruktionerna, menar Helene Egnell. I dem står visserligen inget om yoga, men desto mer om ensamhet och psykisk ohälsa. Många av dem som söker sig till de nya andliga praktikerna hör till gruppen utmattade och långtidssjukskrivna.

Yoga och qigong

Liksom till gruppen äldre.

- Förr hade vi träffar med kaffe, andakt och ljusbilder. I dag kommer 60-plussarna på yoga och qigong.

De nya andliga praktikerna kan räkna sin historia från så tidigt som 1930, då den första retreaten ges och själavården utvecklas. Kyrkorna öppnar sig för psykologin, holistiskt tänkande vinner mark. Ekumenikens genombrott på 1960-talet påverkar Svenska kyrkan, som tar intryck av den katolska traditionens erfarenhet av österländska praktiker. Det ignatianska inspirerar.

1980- och 90-talen är decennierna då det kroppsliga tar sig in i kyrkan, i hög grad genom feministteologin. Samtidigt föds en nyandlig våg i samhället som sådant, och påverkar kyrkan och de människor som söker sig dit.

Mest kritik utifrån

Mot bakgrund av alla dessa rottrådar kan det vara svårt att förstå hur de andliga praktikerna kan vara underbearbetade.

Helene Egnell beskriver en process som smugit sig på. Visst, säger hon, under 1990-talets new age-våg hördes en del protester, liksom vid vissa specifika händelser. Dit hör det uppmärksammade yoga-event i Skarpnäck 2020 – ett fall som skapade stor konflikt.

- Men den mesta av kritiken kommer utifrån, från debattörer med evangelikal bakgrund.

Följden har blivit att en viktig del av Svenska kyrkans verksamhet aldrig riktigt utretts och att det i viktiga delar av kyrkan saknas kunskap.

"Domkapitlet lämnade det nyandliga åt sidan"

Fallen Ma Oftedal och Ellen Jakobsson, som båda skapat rubriker långt utanför kyrklig media, illustrerar dilemmat, menar Helene Egnell.

Prästen Ma Oftedal anmäldes 1996 till domkapitlet i Stockholms stift, efter att i boken Doxa beskrivit hur hon tillämpat schamanism och andra nyandliga praktiker, och att hon blivit omdöpt.

- Det intressanta är hur domkapitlet helt lämnade de nyandliga praktikerna åt sidan i sin bedömning. De gick på dopfrågan, där visste de vad man får och inte får göra. Det nyandliga bemöttes med attityden ”hon håller på med massa konstiga saker, men det säger vi inget om”.

Enligt Helene Egnell hände samma sak i våras då prästen Ellen Jakobsson avkragades.

- Anmälan gällde ett inlägg hon gjort i sociala medier om det gudomligt feminina. Men det tar inte domkapitlet upp. Istället kritiserar de hur hon i sin bok skrivit om nattvarden eftersom det är en fråga de förstår sig på.

Om kunskapsläget nu är så klent som du beskriver - vad beror det på, är det en genusfråga?

- Delvis. Meditation lockar jämnt bland kvinnor och män, i övrigt är det mestadels kvinnor som deltar. Ju mer kroppsligt desto mer kvinnor, skulle man kunna säga. De nya andliga praktikerna landar också i hög grad i det diakonala, som alltid varit kvinnligt kodat.

Kunskapsbrist i feministteologin 

Helene Egnell pekar också på en kunskapsbrist i feministteologi i största allmänhet, och beklagar att den, som hon ser det, gäller även den yngre generationen av präster, teologer och andra.

Hon beskriver hur 1980- och 90-talens feministteologiska seminarier innehöll omfattande diskussioner om det gudomligt feminina. Ibland förekom rituell dans som knöt an till nordisk mytologi. I en sådan miljö hade Freja mycket väl ha lyfts in, säger Helene Egnell, med hänvisning till fallet Ellen Jakobsson.

Men det betydde eller betyder inte att man vill tillbe Freja i gudstjänsten.

- Om domkapitlen var mer medvetna om att de här tankarna finns, och länge har funnits bland kvinnor i kyrkan, hade de kanske kunnat tolka och förhålla sig på ett annat sätt.

Önskar ett kunskapslyft i kyrkan

Förutom en skärpning från den feministteologiska sfär hon själv representerar, och som hon menar behöver bli bättre på att skicka stafettpinnen vidare, önskar Helene Egnell ett kunskapslyft inom Svenska kyrkans olika nivåer.

Börja med församlingarnas medarbetarlag, säger hon. Många drar sig för att argumentera för att de tycker att de har för lite på fötterna.

- Men oavsett om man som kyrkoherde känner ”Detta är framtiden!” eller ”Jaja, de får hålla på med sitt” behöver man veta vad det är.

Till syvende och sist är det en fråga om hur folkkyrkans bredd ska hållas samman, menar Helene Egnell. Från de högkyrkliga till dem som räknar sig till den nya andligheten.

- Det är viktigt att lyssna till dem som söker sig till det lite mer oorganiserade andliga landskapet. Det var så projektet startade, i upptäckten att det sitter folk i kyrkbänkarna som håller på med saker som vi som kyrka inte tänkt ordentligt kring på tjugo eller femtio år.

Men nog finns det röda linjer även i en folkkyrka?

- Jag är inte intresserad av att dra upp linjer, jag är intresserad av samtal.