Annons
Ledare
En kamp för att rikta blicken mot det som är viktigt
Vad har mobiltelefonen med andlighet att göra? Allt.
Detta är en ledare i Kyrkans tidning. Ledarsidan är oberoende och partipolitiskt obunden.
En dag förra hösten när jag skulle ta bussen hem hamnade jag i samma kur som två tonårstjejer. Såklart tjuvlyssnade jag.
Den ena berättade om hur hon hade ändrat inställningarna på sina mobiltelefon så att hon bara kunde använda Tiktok och Instagram en timme per dag. Den andra intygade att hon tidigare hade gjort samma sak, men slutat begränsa sig eftersom det var såpass enkelt att ta bort spärren. Det var ingen annan som ägde makten över inställningarna än hon själv.
Det kändes värre att sätta en regel och inte hålla den, och känna sig misslyckad, än att erkänna sig besegrad av frestelsen och inte sätta en regel alls.
Jag är minst tio år äldre än tjejerna. Men deras berättelse är min. Om min skärmtid var en vän, hade jag kunnat sitta på ett café eller en bar och berätta för mina andra vänner om varför jag tror att jag har ett destruktivt förhållande med vännen skärmen.
Jag hade berättat om hur jag sätter gränser men aldrig lyckas stå pall när hon frestar mig. Jag hade insett att jag går miste om andra viktiga saker i mitt liv när hon kommer med sina förrädiska löften om uppfyllda behov och önskningar, bara för att sluka min energi. Jag hade beklagat mig över att jag brukade vara inte bara en person som kallade sig läsare utan en som också faktiskt läste. Jag hade erkänt att jag förlorat något av min självständighet, eftersom jag vant mig vid att hon är den första jag sträcker mig efter på morgonen och den sista jag umgås med på kvällen.
Mina andra, riktiga, vänner hade säkert föreslagit att vi borde göra slut. Jag hade förstått dem, men påpekat att skärmen ju kommer med sina goda och nödvändiga sidor: bank-id, swish, tunnelbanekort och kartappen. Som att det var där jag lade min tid och inte på skitsaker.
Det är inne att prata om nedkoppling just nu. Det kommer rapporter om att fler unga vill begränsa sin skärmtid och överväger knappmobil. SVT genomför ett 100 dagar långt experiment där journalisten Erik Galli ska gå från gravt skärmberoende till att bli skärmfri. Jonas Gren har släppt boken Ingen surf: handbok i nedkoppling.
När jag intervjuar Jonas Gren i podden Makten och härligheten säger han att han förvånades över hur många som beskriver uppkopplingen som en kamp.
Samma dag hörde jag ett barn skrika femton minuter, utan uppehåll, att hon vill ha Youtube. Jag skulle tro att vi passagerare var lika delar stolta över att mamman stod pall som vi var benägna att förlåta henne om hon hade gett vika och fått slut på gormandet.
Men Jonas Grens bok visar att det här också är en fråga för vuxna. Vi har svårt för att hantera våra skärmar. Att sitta vid datorn och utföra ett arbete, och samtidigt motstå frestelsen att öppna en flik för att surfa, kräver bara det hjärnaktivitet och stjäl koncentration från själva uppgiften. Gren påpekar däremot att det alltid finns människor som uppfattar en diskussion om skärmarnas negativa konsekvenser som moralistisk.
Men det går att ha en moralisk diskussion om vad skärmarna gör med oss, utan att skuldbelägga individen för att hon är mänsklig och inte perfekt. Det är en kollektiv erfarenhet att algoritmerna gör det svårare att rikta blicken mot det som är viktigt. Det är en systematisk synd som gör det möjligt för techjättarna att exploatera vår integritet medan vi scrollar bort våra liv på Instagram.
Unga vuxna har fått nog. De letar efter andhål. "The Offline Club" är ett initiativ som finns i tio länder, där människor åker på skärmfria retreats för föra samtal och läsa böcker. Det finns caféer som förbjuder skärmar, såväl dator som mobil. I en värld som borde vara fylld av kontakter upplever allt fler att de inte är närvarande. I ett sådant samhälle behövs kyrkans profetiska röst och goda exempel.
