Väckelsepredikant som norrländsk Sherlock Holmes

"Jag kom hit för att väcka det arma folket från spriten och synden. Men här fann jag en ondska jag aldrig mött förut. Jag är rädd att jag inte kan besegra den."

Med detta citat börjar tv-serien Koka björn, baserad på Mikael Niemis bok som kom 2017. I sex delar får vi följa Lars Levi Læstadius som kommer till den lilla byn Kengis i Tornedalen i mitten av 1800-talet tillsammans med familjen och sin samiska fosterson Jussi. Väckelsepredikanten, botanikern och grundaren av laestadianismen har fått jobbet som byns nya präst.

 Men så försvinner pigan Hilda spårlöst och fokus för tv-serien blir snabbt en mordgåta. Den obehagliga länsman, spelad av Magnus Krepper, skyller direkt på en björn. Men vi och Læstadius förstår att det är något annat som ligger bakom.

Vår präst träder fram som en norrländsk Sherlock Holmes, komplett med lång puffande pipa, svart trenchcoat och med sonen bredvid som en samisk doktor Watson.

I denna roll är Læstadius en superhjälte. Han luktar sig till vilka sövande örter som använts i konjaken, smakar sig till vems blod som torkat in i sänghalmen och hittar ledtrådar nästan snabbare än Holmes själv.

Vem i den gudsförgätna byn med alla brokiga och för det mesta otrevliga karaktärer är skyldig? Den vedervärdiga länsman Brahe? Den obehagliga handlaren Lindmark (en oigenkännlig Jonas Karlsson)? Och hur är den rika, osympatiska patronskan Sjödahl (Pernilla August) inblandad? 

Den nya prästen blir snabbt ogillad av byns övre skikt då han ställer sig på de fattigas sida. Han låter dem synas och höras, ger kollekten till fattigkassan, ”Ingen ska svälta i min församling”, och har fräckheten att tala samiska med samerna. 

Han är dessutom strikt emot rusdrycker vilket inte minst retar upp den alkoholiserade länsman. 

Koka björn är den första nordiska produktionen som amerikanska Disney gett sig på. Det märks att det är något annat än en klassisk svensk SVT-produktion. Serien är påkostad och amerikansk i färg, klippning, den bombastiska musiken, detaljrika kostymerna och effektiva dramaturgin.

Den är dessutom råare, blodigare och mer våldsam än många svenska produktioner. Och skitigare. I skitigaste laget faktiskt, alla leriga plyten, gula tänder och svarta naglar skymmer ibland historien.

Frågan är då - vad det för historia, förutom en rappt berättad, rafflande pusseldeckare? 

Det är en udda idé att låta en historisk person som inte är helt okontroversiell, spela en norrländsk Sherlock Holmes. Mycket i serien bygger på den riktiga Læstadius, men några mord löste han aldrig. 

Serien gör honom till en sympatisk hjälte han kanske inte var. Författaren Mikael Niemi, påpekade själv i en intervju i Dagens Nyheter att Læstadius “var med och plundrade gravar åt forskare som ville ha ”lappskallar”, som de sade på den tiden, till rasbiologisk forskning. Det tyckte jag var viktigt att ha med i min bok, så att han inte bara blir en hjältefigur.”

Men gravplundringarna kom inte med i tv-serien. Här är Læstadius sämsta sida att han har svårt för kvinnliga predikanter och försakar sina andra barn till förmån för fostersonen Jussi. Även om han för all del är lite burdus också mot Jussi i sitt detektivarbete.

Læstadius framstår inte heller som någon stor predikant eller speciellt intresserad av just religion. Men vad är då hans drivkrafter? Enligt serien är det nog mest att lösa mord om än på grund av hans starka sympati med de svagaste.

Det finns en samhällskritik i serien som känns aktuell, med polis och överklass som krokar arm och gärna utnyttjar en outbildad befolkning i sina syften. 

Länsman Brahe påminner ibland om en populistisk politiker som vill ge sprit till folket och inte riskera att Læstadius väckelsepredikan och rättspatos ska få folket att tappa tron på överheten. Allt ska vara som det alltid har varit, annars kanske det blir revolution! 

När fler kvinnor dyker upp som lik, framstår snart också alla män i serien, förutom möjligtvis Laestadius, som potentiella våldtäktsmän och mördare. Det blir koncentrerad toxisk maskulinitet i 1800-talstappning som känns in på bara skinnet. 

Intressant är också att se hur kyrkorummet blir arena för ett maktspel där prästens makt till en början är oinskränkt, i kyrkan lyssnar man och protesterar inte. 

Men när prästen som vanligtvis är en del av den världsliga maktens treenighet - kyrka, överhet och ordningsmakt - här i stället tar de fattigas sida, eroderas detta långsamt när Læstadius trampat över för många gränser, de fattiga längst bak blivit för karska och makten till slut slår tillbaka.