Fler förklaringar till att färre barn döps

Lennart Koskinen seniorbiskop

För att vända trenden med dramatiskt minskande antal dop behöver vi bättre kommunicera dess betydelse på ett sätt som svarar mot vår tids förutsättningar. Dopgästerna blir alla viktiga ambassadörer för hur vår doppraxis uppfattas

Kyrkokansliet slår larm om de dramatiskt minskade antalen dop. En nedgång med 32 % jämfört med 2019 kan inte bara skyllas på pandemin och svårigheterna med att samlas. Tendensen har länge varit densamma, något som också gäller antalet konfirmationer, vigslar och begravningsgudstjänster.

Det som slår en då man läser redovisningen är vad oron gäller. Färre dop innebär snabbt färre medlemmar och därmed en än mer urgröpt ekonomi. Men är det i första hand ekonomin som är problemet? Är inte dopet en kärnuppgift för vår kyrka av teologiska skäl? Tappar vi fokus på dem minskar snabbt vårt existensberättigande. Sämre ekonomi är bara en naturlig följd av att vi inte längre uppfattas som relevanta.

Så varför minskar antalet dop, liksom övriga kyrkliga handlingar? Det räcker inte med att svepande hänvisa till den allmänna sekulariseringen. Då lägger vi orsakerna utanför oss själva och kan lugnt fortsätta med att ömka oss själva och se oss som ett beklagligt offer för något vi inte kan göra något åt.

I snart sagt alla kulturer, i både historia och nutid, finns ett djupt mänskligt behov av att med hjälp av livstydande riter markera och tolka åtminstone fyra gränssituationer i livet. Födelsen, vuxenblivandet, familjebildningen och avskedet från livet. Kristendomen var snabb med att redan tidigt utforma egna kristna tolkningar av alla dessa. De har under snart 2000 år fungerat väl inom världens alla olika kyrkliga traditioner, bland annat för att de både har varit relaterade till en tydlig kristet-kulturell klangbotten och har svarat mot ett djupt allmänmänskligt behov.

Jag vågar hävda att just det behovet finns kvar, medan tolkningsnycklarna för att förstå livets yttersta gränser i hög grad har förändrats. Det vi kallar sekularisering är inte i första hand ett motstånd mot andlighet i sig, utan allt oftare ett främlingskap inför kyrkans traditionella utformning av sina livstydande riter, och det gäller inte minst dopet.

Varför döper de flesta sitt barn? På en arketypisk nivå handlar det om en ”Välkommen-till-Livet-fest” där man gemensamt får glädjas, tacka och liksom ta emot barnet tillsammans med släkt och vänner. Att ”döpas” är för de flesta också kopplat till namngivningen. Just så utformas också många olika profana alternativ, helt enkelt för att det svarar mot ett djupt liggande behov. Medan vi oftare poängterar att det inte alls har med namnet att göra och att det handlar om ett ”inlemmande i Kristus”.

Jag ser inte att här behöver föreligga en motsättning. Vi säger ju också att namnet liksom ”skrivs in i evighetens eller Guds stora bok” och bekräftar därmed namnet föräldrarna har valt. Ur ett kristet perspektiv är det än viktigare att poängtera barnets unicitet, som är kopplad just till namnet. Barnet är något så mycket mer än det av skattemyndigheten givna (opersonliga) personnumret. Att låta dopet bland annat bli just en sådan bekräftelse behöver inte vara teologiskt problematiskt, men är kommunikativt viktigt.
Ett annat problem har med vår minst sagt otydliga syn på arvssynden att göra. Det blir särskilt tydligt när man ser på handbokens förslag till dopböner. ”Sänd ditt ord och din ande så att de som nu skall döpas i detta vatten blir renade från syndens skuld” säger den första bönen. I den andra däremot ”tackar vi i dig för att du gör detta vatten till en nådens källa…”

Ytterst få av våra församlingsbor uppfattar det nyfödda barnet som bärare av synd som det behöver frälsas från. Att barnet däremot inlemmas i ett andligt sammanhang av ljus (tänk dopljuset) och hjälp att bekämpa det onda som vi alla både är bärare av och utsätts för, fungerar både pedagogiskt och teologiskt.

Dessa diskussioner går inte att föra vid själva doptillfället, utan poängterar bara dopsamtalets avgörande vikt, men avgörande är också hur man uttrycker sig vid själva dopet. Dopgästerna blir alla viktiga ambassadörer för hur vår doppraxis uppfattas. Går de därifrån med en känsla av att dopet i första hand skedde för kyrkans skull, och inte för barnets och familjens sprider sig ryktet snart, och frågan ”varför skall vi döpa vårt barn” blir allt svårare att besvara, särskilt idag då det inte längre finns någon social press på att faktiskt göra det.

Jag tror på dopet som vår andliga födelsedag, men för att vända trenden behöver vi också bättre kommunicera dess betydelse på ett sätt som svarar mot vår tids förutsättningar.

Lennart Koskinen
seniorbiskop

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Charlotte Björck
Det ligger mycket i det du säger. En tanke är att frikoppla dopet rent tekniskt från frågan om medlemskap i Svenska kyrkan. Jag säger inte att det är önskvärt, och jag vet inte om det skulle vara administrativt hanterbart - men det är en tanke värd att belysa. Att döpas är ju något djupt innerligt och har med vår relation till livet, människorna och Gud att göra. Att vara medlem i Svenska kyrkan är ju något lika innerligt, men man kan vilja vara det på olika grunder. Du kanske från djupet av ditt hjärta vill stötta Svenska kyrkan med ett medlemskap, samtidigt som du inte känner dig redo att döpas. Du kanske vill att ditt barn ska döpas, som en del i en större världsvida gemenskap, men vill att barnet själv ska få välja att bli medlem. Att dopet och medlemskapet har sammankopplats på det sätt som är idag gör att det lätt blir fokus på den ekonomiska frågan, och de vikande medlemstalen. Om vi särar på dem kanske båda frågorna kan hanteras med en annan fördjupning? Det skulle kunna vara en intressant frågeställning att undersöka ytterligare.