Kristen tro

Frågor om uppståndelsen söker sina svar

Göran Molin, gudstjänstvärd
Foto: Getty

REPLIK. Vad i det kyrkliga språket är det som är fel? Hur borde kyrkans tilltal i stället vara? frågar debattören som efterlyser konkreta svar. 

”Uppståndelsen är kanske det mest svårsmälta inslaget i Svenska kyrkans tro. Att tro på Gud behöver inte vara svårt så länge det handlar om en diffus tro. Men vid uppståndelsen är det stopp” säger Peder Thalén i sin debattartikel. 

Utifrån detta hävdar han att orsaken till att det är så svårt att tro på återuppståndelsen är att vi tappat vår vardagliga relation till Gud. Detta i sin tur beror på det kyrkliga språkbrukets otillräcklighet. Kyrkans språk är inte användbart för att identifiera Gud i vardagen och kan därför inte fungera som relationsbyggare; säger författaren.

Jätteintressant tyckte jag och fortsatte med spänning att läsa artikeln för att få veta vad det är i det kyrkliga språket som är fel och hur kyrkans tilltal i stället borde vara.  

Men tyvärr så kan jag inte tolka ut några svar. Istället för att ge konkreta exempel på det misslyckade språket säger Peder Thalén att kyrkans språk är bundet vid den klassiska teologins förtingligande sätt att hantera gudsfrågan och att liv ersätts med lära.  

Vad menar författaren med detta? Och vad är det i kyrkans tal som utgör hindret? Inte heller blir jag klokare av artikelns avslutning där det talas om att experimentet att betrakta människan som en ändlig varelse är under avveckling och att upplysningstidens kollektiva livsprojekt har drabbats av utmattning. Hur är det kopplat till kyrkans talsvårigheter, undrar jag? 

Jag skulle vara tacksam för att få ett förtydligande — återuppståndelsen intresserar mig, inte minst av egoistiska skäl.

Göran Molin
gudstjänstvärd i Lunds östra stadsförsamling

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne