I hela landet och runt omkring mig i den bygd där jag tjänstgör finns det många medarbetare som sjukskrivs på grund av psykosocial ohälsa.

Jag känner till församlingar i min närhet som har brottats med organisatoriska problem i åratal. Otydlighet, outtalade krav på medarbetare och en politisk organisation som består av förtroendevalda som är värdekonservativa, traditionella och har bristande kunskaper i ledarskap, organisationsfrågor och vad det innebär att vara arbetsgivare år 2015 i Sverige leder till arbetsmiljöproblem och långvariga sjukskrivningar.

Det finns även kyrkoherdar som inte är kvalificerade för arbetet att leda församlingar, men i dag har kraven på kyrkoherdarna ökat. Kyrkoherdeutbildning krävs, kyrkoherden som ledare betonas och stift och arbetsgivarorganisationer erbjuder fortbildning och kompetensutveckling för kyrkoherdarna.

När ska samma krav ställas på förtroendevalda som finns i våra kyrkoråd? I de församlingar där problemen orsakats av inkompetens i kyrkoråden får man veta att ”det finns ingenting att göra”, ”vi kan inte avsätta politiker” och så vidare. Under tiden växer problemen och medarbetare insjuknar, ohälsotalen växer och kostnaderna växer i församlingarna.

Jag har under mina år i Svenska kyrkan aldrig hört en biskop ta till orda för att hejda och förebygga ohälsotalen i Svenska kyrkan. Visst händer det att ärkebiskopen och en och annan biskop svarar på frågor från journalister om mobbning och ohälsa i våra församlingar. Men jag saknar biskopar och andra ledande personer i Svenska kyrkan som tydligt ”kräver” att vi kommer till rätta med ohälsotalen, som kräver att varje medarbetare möts med den respekt som vi påstår att vi vill ska genomsyra vår värdegrund.

Svenska kyrkan har många problem. Det handlar om medlemstapp, färre antal döpta, den yttre och inre sekulariseringen, kyrkans identitet och roll i dagens samhälle. I vissa stift är bristen på präster också ett problem. Färre prästvigs och många tjänster står vakanta under lång tid.

Jag har själv nyligen fått höra att vi präster ska vara förebilder för ungdomar som vi möter, vi ska som förebilder göra dem nyfikna på arbetet som präst, vi ska uppmuntra unga människor att söka till prästutbildningen för att rädda Svenska kyrkans framtid.

Jag försöker alltid vara en förebild. Men jag uppmuntrar ingen ung människa att utbilda sig till präst. Där går gränsen för mig. Det är jag beredd att göra den dagen då kyrkans värdegrund genomsyrar vår organisation. Då evangeliet om att vi duger, är älskade och accepterade som vi är också gäller anställda medarbetare. Då vi har upphört att utse syndabockar och i stället prioriterar att lösa organisatoriska problem, systemfel som leder till sjukskrivningar, mobbning, skitsnack och ryktesspridning.

Till slut, vet någon vad den psykosociala ohälsan i Svenska kyrkan kostar våra församlingar och vårt samhälle varje år? Har vi råd med detta?

Elisabeth Olsson