Högkyrklig eller lågkyrklig?

Är du låg- eller högkyrklig? Frågan dyker då och då upp i Svenska kyrkan. Det kan vara i samtal med församlingsbor, vid anställningsintervjuer och i debatter.

Begreppen lever vidare, de är inte ointressanta, men är de adekvata för vår kyrkliga verklighet idag?

För i praktiken verkar både det som betraktas som låg- respektive högkyrklighet rymma en stor spännvidd av teologier, bibelsyner och liturgiska uttryck. Det tycks också finnas en ansenlig mängd kombinationer av nyss nämnda inslag.

När orden låg och hög används blir det därför ofta oklart vad som egentligen avses: teologi, estetik, bibelsyn, liturgiska ordningar och bruk eller personlig stil?

Vaktmästare berättar ibland underhållande om hur de parerar olika prästers önskemål: Tända kristusljuset eller inte i början av gudstjänsten? Kors eller inte kors framför nattvardsgåvorna vid versus populum (det vill säga när prästen är vänd mot församlingen)? Alkoholhaltigt vin i bägaren eller inte? För att nämna några varianter.

Styrning och ledning över församlingarnas gudstjänstprofiler, medarbetare och uttryck är en fråga i sig som jag inte går in på här.

Men är det gångbart att tala om låg- och högkyrklighet som om de vore tydliga kategorier när verkligheten till synes sprungit ifrån dem?

”Liturgiskt medveten” är ett alternativ som hörs allt oftare, säkert i ett försök att beskriva sin hållning bortom hög och låg. Men vad betyder det?

Som jag ser det kan också det betyda nästan vad som helst och bli till ett lika tomt honnörsord som låg och hög.

Det kan vara att vilja gestalta evangelium ”med alla sinnen”, det vill säga i rörelse och gester, med föremål och bruk hämtade ur kristen tradition, katolskt och ortodoxt.

Men det kan också betyda att överhuvudtaget vara noga med riktningen i rummet, beroende på bön eller förkunnelse, och att pedagogiskt hjälpa de medverkande att beakta liturgins inre skeende.

Det kan vara att arbeta med olika tonfall och röstkvaliteter beroende på vad som sägs i syfte att nå fram till gudstjänstdeltagarna på ett adekvat sätt.

Det kan vara en avsiktlig estetisk utformning, att föra sig på ett sätt som skapar en lågmäld eller högljudd (?) inramning för det heliga, traditionellt förankrad eller inte.

Det kan handla om att med sitt varande och görande inte vilja ”stå i vägen” för det gudomliga, men också att sträva efter att finna nya former för att gestalta detsamma.

Eller om något så prosaiskt som om möblering av rummet – busskyrka eller sitta i ring. Med mera.

Så hur beskriver vi de liturgiska och teologiska formerna och landskapen idag om vi släpper beteckningarna låg och hög?

Jag har inte svaren. Det jag möjligen vet är att mitt eget utövande varken är låg- eller högkyrkligt. De orden saknar relevans för mig. Om min liturgiska profil ska kallas något så är det så här långt i tankeprocessen kontextuellt svenskkyrklig. Och min bibelsyn är historiskt-källkritisk. Det borde gå att säga utan att placeras i en föråldrad skala.

Anna Malmqvist, präst