Indignation över unga afghaners situation i Paris

Kerstin Mallet, på språkkaféets volontärgrupps vägnar
Bild från språkkaféet i Svenska kyrkan i Paris. Arkivbild. Foto: Marcus Gustafsson

Vi är alla upprörda och indignerade över att dessa pojkar, ofta helt integrerade i Sverige och som pratar flytande svenska, nu åter tvingas till flykt i svåra förhållanden, skriver språkkaféets volontärgrupp i Svenska kyrkan i Paris.

Vi är en liten grupp som hjälper till ideellt i den Svenska Kyrkan i Paris.

Varje fredag undervisar vi på svenska det franska språket till afghanska ungdomar som alla fått beslut om utvisning från Sverige.

Vi kallar aktiviteten med dem för ”språkkaféet”. Vi började med detta hösten 2017, då den första flyktingströmmen från Sverige kom till Paris. Sedan dess har kyrkan tagit emot över 800 unga afghanska pojkar. Vi är inga professionella lärare, men försöker att stimulera dem att lära sig ännu ett nytt språk.

Vi är alla upprörda och indignerade över att dessa pojkar, ofta helt integrerade i Sverige och som pratar flytande svenska, nu åter tvingas till flykt i svåra förhållanden.

Många har lidit under en lång flykt till Sverige. De har blivit väl mottagna där, de har fått lära sig svenska, kunnat gå i svenska skolor eller fått yrkesundervisning. Många har fått stöd, underhåll och hjälp i tre år. Vissa har bott i svenska familjer och har starka band där. De saknar Sverige och längtar dit och till vännerna där. De pratar med oss om sina yrkesplaner och om sina kära vänfamiljer.

En del pojkar är minderåriga och trots detta har de fått utvisningsbeslut! Många har inte ens bott i Afghanistan utan i Iran eller Pakistan. De kommer från minoritetsgruppen hazarer, som flytt från Afghanistan. Ingen vill eller kan återvända till det härjade Afghanistan.

Deras familj där kanske har flytt, skadats eller dött. Det osäkra läget i Afghanistan är ju känt.

De tar tåget frân Sverige till Paris, när utvisningsbeskedet kommer. Den enda adressen de känner till i Paris är Svenska Kyrkan. Här får de mat och tack vare kyrkans assistent, stöd och god information om deras rättigheter som asylsökande.

Innan den franska flyktinghjälpen hittat ett provisoriskt boende, ofta i en avlägsen förort till Paris, bor många ute i tält under broarna.

Den administrativa vägen till en eventuell asyl  i Frankrike är mycket lång. Alla riskerar att utvisas till Sverige och därifrån utvisas de direkt till Afghanistan.

Trots umbäranden och besvikelsen över att lämna Sverige och den psykiska pressen visar de flesta en stark vilja att lära sig franska.

Vi ”lärare” är imponerade av att våra elever börjar tala det nya språket och planera ett nytt liv här i Frankrike.

Samtidigt förstår vi att alla längtar tillbaka till Sverige.

Passar på att berätta om en ung afghan, som vi träffade i kyrkan nyligen.

Han kom med blodsprängda ögon och värk i hela kroppen.och hade ett par dagar tidigare överfallits den första natten efter flykten från Sverige. Han sov då på marken under en metrobro. Han förlorade medvetandet, blev bestulen på plånbok, mobil och kläder. Polisen förde honom till sjukhus, där han undersöktes, röntgades och fick värktabletter. Han var omtumlad, förstod inte sprâket  och minns ingenting.

Nu sover han med många andra hemlösa i en stor sporthall långt utanför Paris. Han berättade på flytande svenska att han arbetat i tre år i svenska restaurangbranschen...

Bara ett exempel på vad som kan hända dessa unga pojkar.

Vi vill också tillägga att vi nyligen fått information om att kyrkan tyvärr inte längre kan fortsätta med sin hjälpverksamhet till flyktingarna, ty dess resurser räcker inte till de extra kostnaderna och personalen kommer att minskas med tre personer. De franska myndigheterna och franska hjälporganisationer får ta över detta arbete.

Vi i språkkaféet försöker dock att fortsätta, med att lära ut franska till de svensktalande flyktingarna.

Vi har svårt att förstå och är besvikna över att Sverige betalat dyrbar integrering, skola, bostad och uppehåll för dessa svensktalande flyktingar under många år och därefter skickar iväg dem direkt till landet de flytt ifrån.

Kerstin Mallet,
på språkkaféets volontärgrupps vägnar

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Ja nog kan man bli förtvivlad för mindre, att en svenskt myndighet, med regering och riksdags goda minne kan tillåta sig att besluta om utvisning, vilket i principer är att godkänna dödsstraff. Dags för alla inblande parter att vakna.
Hej! Är god man i Alvesta Kommun för flyktingbarn från Afghanistan. Har hållit på detta 3,5 år också ser och hör detta att när de inte få var i Sverige, så åker de till Tyskland och Frankrike. Jag skulle skämmas som politiker i riksdagen och regeringen att man utbildar dessa barn och sen kasta man ut dom och om man kommit för den 25 nov. och efter den 25 nov. hur kan man fatta ett sådant beslut. Jag har träffat dåliga jurister, personal på Migrationsverket som uttala sig förolämpande mot flyktingbarnen. De som har gjort brott i Sverige de får stanna, men de som har varit skötsamma utvisas och det efter 3 år eller i många fall ännu längre. Ja Sveriges beslutsfattare borde skämmas, men det har de väl inte förstånd till. Om jag orkar så tänker jag skriva en liten bok hur detta har gått till. Vi klarade av i början på 1940 talet ta i mot 70 000 flyktingbarn från Finland utan någon ersättning till de familjer som tog i mot dessa barn, jag vet, har två finska systrar.