Att jobba på kyrkovalet var en upplevelse som jag helst vill glömma

På valdagen 2021 arbetade jag sexton timmar för tusen kronor som valförrättare. Kanske gjorde den inte särskilt tilltagna lönen det svårt att engagera folk som inte hade egna intressen i valet.

Merparten av de på plats var nämligen själva uppställda i valet till samma församlings kyrkofullmäktige.

En av dem, förtroendevald i församlingen tillika högst ansvarig i vallokalen, berömde sig själv, när han fyllde på Socialdemokraternas valsedlar efter att någon hade snott med sig hela högar av dem för att göra det svårare för andra att rösta på partiet. ”Jag gjorde det rätta, trots att jag ställer upp på andra sidan”, sa han muntert, som om han förväntade sig en klapp på axeln. 

En annan förtroendevald ifrågasatte när vi räknade röster varför någon som är kristen skulle rösta på ett parti till vänster. "Sa inte Marx att religion är ett opium för folket"? frågade han när klockan hade slagit tolv, och vi andra längtade mer efter vår säng än politisk salong.

En tredje förtroendevald visste inte vilka nomineringsgrupper som ställde upp i valet. Det tog en stund innan jag märkte att han sorterade lappar där det stod ”Himmel och jord” i högen för ogiltiga röster. Han trodde att de var ett försök till skämt, som om någon hade röstat på "Kalle Anka" eller "Din mamma". Jag uppmärksammade honom på att det var en ny nomineringsgrupp, men att den var liten och saknade valsedlar i vår lokal. 

Alla dessa tre log förnöjt när vi räknade röster till kyrkofullmäktige och de såg sina egna namn ikryssade. "Ser man på", kunde de säga. Skulle vi andra gratulera, tyckte de? 

Jag såg att en av oss färglösa, opolitiska valknegare, en sammanbiten man i medelåldern med specialintresse för valförrättande och erfarenhet av riksdagsval, blev förbryllad och förfärad över vad som tilläts ske. 

Jag hade lust att be honom om ursäkt för att Svenska kyrkan, stolt som hon är över sin rika demokrati, kan vara just så här tafflig.

Jag tvivlar inte på att det fungerar bättre på andra ställen. Men det här var en församling i en av Sveriges största städer. Det borde ha varit möjligt att samla ett gäng valförrättare där samtliga har kompetens för uppgiften. 

Skräckexemplet väcker också den principiella frågan: 

Varför får kandidater i kyrkovalet själva förrätta val?

Kan det vara så att den kostsamma, gigantiska apparat som heter kyrkovalet till största del hanteras av de förtroendevalda själva? Varför annars bär inte valmaskineriet sig själv utan deras handpåläggning ända in i valurnan? 

Jag har pratat med många kyrkligt anställda de senaste veckorna som inte känner sig särskilt inblandade i, eller engagerade av, kyrkovalet. På lokal nivå överlåter de ansvaret till de förtroendevalda. På nationell nivå längtar de efter att kyrkan, efter valdagen, återgår till sin vanliga, opolitiska, logik. 

Kan det vara så att det är ett problem?

Församlingen där jag valarbetade förra gången skickade tidigare i år ett brev och frågade om jag ville göra det igen. 

Vad tror ni att jag svarade?

Fanny Willman, ledarskribent