Kriget i Mellanöstern ett öppet sår

Våldet i kriget mellan Israel och Hamas har ju sedan länge nått ofattbara proportioner.I syfte att förinta Israel förstör Hamas sitt eget folk, den fredliga civilbefolkningen i Gaza,genom att tvinga den vara mänskliga sköldar mot Israels brutala angrepp, som även drabbar sjukhus och skolor. Israel använder också hungern som vapen, genom att beskjuta hjälpsändningar av mat och andra förnödenheter till Gaza. - Kan djävulen fira större triumfer? - Hur kan världens, och Sveriges, kristenhet matas med detta utan att reagera?

Reaktioner från vårt land har ju kommit, men alldeles för lama. Sveriges kristna råd gjorde ett uttalande i början av sommaren med vädjan till båda parter om vapenvila. Biskopsmötet, liksom biskopsmötena i de övriga nordiska länderna, gjorde detsamma. Några av de svenska biskoparna bifogade dessutom, enligt KT nr 21, ett tillägg, med vädjan till regeringen att stoppa militärt stöd till Israel. Man har också, tillsammans med några andra ekumeniska organisationer, vädjat om att stödet till UNRWA, FN:s hjälporgan för palestinska flyktingar, och följeslagarprogrammet, som stöds av Kyrkornas Världsråd, skall återupptas.

Borde inte biskopskollegiet i sin helhet ha kunnat ställa sig bakom dessa vädjanden?

Konflikten i området har djupa rötter och är komplicerad. Därför känns det ogörligt att kategoriskt fördela ont och gott i ansvaret för den. Vem kan på ett rättvist sätt jämföra pest och kolera? Men några skärvor av bakgrunden till den snåriga konflikten är nog väsentliga att minnas: Världssamvetet gentemot det judiska folket efter förintelsens vidrigheter resulterade ju i godkännandet av FN:s delningsplan av mandatet Palestina i en judisk och en palestinsk del. Palestinierna tilldelades Västbanken och Gaza, en ganska oformlig konstellation, och staten Israel utropades den fjortonde maj 1948 .Arabstaterna godkände inte delningen, och ett flertal krig följde.

Den allmänna glädjen över det unga Israel delades nog av flertalet svenskar, också av mig. Israel framstod som ett föregångsland, ett Guds under. Men bilden problematiserades.För mig och många andra har det blivit allt mer uppenbart att judarnas rättmätiga krav på en egen stat på många sätt förverkligades på bekostnad av  av  den palestinska befolkning som bott i området under generationer. Rester av brända byar, där det sedan byggts kibbutzer, bär vittnesbörd om detta. Polariseringen och våldsbenägenheten på båda sidor har ökat.

Hamas är bara toppen av ett isberg av hårdhänt palestinskt motstånd mot en israelisk regim som heller inte verkar sky några medel . Muren har byggts mellan Israel och Västbanken, delvis på palestinsk mark, Israels olagliga bosättningar på Västbanken ökar drastiskt, och de palestinier som inte lämnat landet lever under förhållanden, som av vissa bedömare liknas vid apartheid.

Många bosättare motiverar sitt agerande, stött av Israels högerextrema regering, med citat från de gammaltestamentliga berättelserna om israeliternas kamp mot kananeerna. Detta är enligt min mening en helt absurd bibeltolkning, som tyvärr delas av vissa evangelikala kristna kretsar, inte enbart i USA. Men ifrågasättande av likheten mellan det bibliska Israel och den moderna staten kan rimligtvis, enligt vad jag förstår, varken kallas israelhat eller ersättningsteologi.

Här står vi med vår förtvivlan över dagliga rapporter om mänskligt lidande. Ingen av parterna tycks ta till sig det som borde vara självklart: att våld föder våld, och att terror inte kan bekämpas med ökad terror! - Vi måste reagera, och vi måste på något sätt försöka agera, var och en utifrån sitt samvete. Och vi får alla förenas i ett KYRIE ELEISON -HERRE, FÖRBARMA DIG.

Gunnel Granmo, 
pensionerad gymnasielärare och förtroendevald i Vetlanda pastorat