Den lokala församlingen bör erbjuda tillfällen till intellektuellt välgrundad dialog i livsåskådningsfrågor. Dialogen ska ske utifrån allmänmänskliga erfarenheter av det egna livet och världen i stort.
I höst samlas kyrkomötet för att besluta om Svenska kyrkans unika kraftsamling på undervisning. Dess övergripande mål är att ”öka och fördjupa kunskapen om kristen tro hos många människor”. Så uttrycks ambitionen i kyrkostyrelsens beslutsunderlag till kyrkomötet.
Jag menar att kraftsamlingen måste ta ett bredare grepp än att fördjupa kunskapen om kristen tro och liv. Som kyrkostyrelsen konstaterar: ”Det hör till kyrkans undervisningsuppdrag att återskapa relationen mellan kristen tro och människors liv”.
För att göra det behöver erfarenheter och insikter från olika livsåskådningar tas med, så att mer av livets komplexitet och variation fångas in.
Svenska kyrkan har ett ansvar att dra sitt strå till stacken för att möta vårt behov av att utveckla en existentiell grund att stå på
Här vill jag särskilt lyfta fram behovet av kunskap om det som är centralt för vår grundläggande livskänsla eller förmåga att skapa och upprätthålla mening i livet – existentiell hälsa/ohälsa.
Vi behöver ju något att leva för – inte bara av – något som fångar vårt intresse och engagemang och som ger oss ett sammanhang i livet. Denna existentiella dimension av hälsa är viktig för bland annat vår motståndskraft mot den utsatthet som livet kan innebära och för folkhälsan.
Hälsodimensionerna: fysisk, mental, social, ekologisk och existentiell hälsa är nära kopplade till varandra och ömsesidigt beroende.
Forskaren och prästen Cecilia Melder visar i avhandlingen 2011 ”Vilsenhetens epidemiologi – en religionspsykologisk studie i existentiell folkhälsa” varför och hur det finns skäl att ta med den existentiella dimensionen när vi talar om hälsa/ohälsa.
Vad är det rent konkret? Melder utgår främst från världshälsoorganisationens, WHO, begrepp som numera inkluderar en existentiell dimension i sin syn på hälsa.
WHO utgår från åtta existentiella aspekter för att mäta självskattad hälsa och livskvalitet, bland annat helhet och integration, livsmening, harmoni, hoppfullhet, förundran inför tillvaron och tro som resurs.
Svenska kyrkan, som har en lång bildningstradition, har ett ansvar att dra sitt strå till stacken för att möta vårt behov av att utveckla en existentiell grund att stå på. Lokalt förekommer ambitiösa och viktiga initiativ till detta, inte minst för ungdomar.
Men Svenska kyrkan bör, i nära samarbete med relevanta aktörer utanför kyrkan, medverka till att komplettera eller tydliggöra ovan nämnd kraftsamling.
Det föreslås ske med ett initiativ som har som mål att undervisning om kristen tro/ liv och om existentiell hälsa på bästa sätt ska stödja varandra. Det ligger också i linje med Cecilia Melders mening att det behöver finnas stödjande miljöer för vårt meningsskapande.
I avvaktan på detta större initiativ föreslår jag i motion nummer 2019:27 med rubriken ”Kyrkans lärande miljöer i en ny tid” bland annat att kyrkan lokalt mer medvetet erbjuder tillfällen till intellektuellt välgrundad dialog i livsåskådningsfrågor, utifrån allmänmänskliga erfarenheter av det egna livet och världen i stort.
Svenska kyrkan ska självklart undervisa om den kristna läran och det som läran pekar på, evangeliet om Jesus Kristus. Men denna undervisning bör alltså, på ett mer systematiskt sätt, fokusera på att hjälpa människor att utveckla en existentiell grund att stå på och att med denna grund få möta evangeliet.
Religionspsykologen och prästen Jonas Eek tar upp detta och menar i boken ”Livsfrågan och evangeliet: Bibeln i kyrkans undervisning” (2019) att kyrkans undervisning syftar till att ”finna samband, beröringspunkter och anknytningar mellan livsfrågan och evangeliet.”
Det bör ske för konfirmander, i gudstjänster, samtalscirklar och alla andra möten som Svenska kyrkan har.
Mats Ershammar
ledamot av kyrkomötet och stiftsstyrelsen Strängnäs stift
LÄGG TILL NY KOMMENTAR