Kyrkan har anpassat sig efter medielogiken

Julia Åberg, teologie studerande och före detta tv-journalist
Arkivbild. Foto: Mikael M Johansson

När jag läser artikeln om Haninge pastorats långfredagsprojekt häpnar jag av igenkänning från tv-världen.

I tider då många människor mer än någonsin längtar efter fysisk samvaro vill vi gärna tro på digitaliseringens frälsning. Men i fartblindhet och längtan efter höga tittarsiffror riskerar vi att förlora mer än vi får. 

I Haninge pastorat anlitades inför långfredagen ett produktionsbolag, allt för att leverera gudstjänst med så kallad kvalitet.

Jag har förståelse för den ambitionen. Den följer tätt i spåren av den uppmärksamhetsekonomi all världens mediebolag brottats med sedan några år tillbaka. 

I fokus för gudstjänsten låg musiken, bildsatt av täta utsnitt med starka symboler kring dagens tema. Det förekom även närbilder på prästen, ett utsnitt som inom tv-världen benämns ”talking head”. 

Produktionen var exemplariskt komponerad i såväl bild som ljud och dynamik. Resultatet, produkten, var perfekt. Och därmed ljusår bort från långfredagens budskap. 

Senast jag besökte en gudstjänst var på palmsöndagen i St: Petri kyrka i Malmö. Jag hade redan då på känn att det skulle dröja till nästa gång.

Exakt så har det låtit på många nyhetsredaktioner det senaste decenniet. Med en samhällsfarligt förytligad journalistik till följd.

När den mäktiga orgelns postludium fick hela kyrkan att vibrera var jag mer mån än någonsin att ta till vara varje sekund.  Dagen efter kom mycket riktigt beskedet att Malmö pastorat inte längre bjuder in till offentliga gudstjänster. 

Under påsken surfade jag i likhet med många andra runt mellan olika livesändningar och värmdes av det vackra i hur församlingar med begränsade filmtekniska möjligheter gjorde allt som stod i deras makt för att förmedla det glada budskapet.

Men avlägsna orglar och präster i oskarpt ljus påminde om att vi lever i undantagstillstånd, och att det är gemenskapen – inte ekande monologer – som är gudstjänstens kärna. 

När jag läser artikeln om Haninge pastorats långfredagsprojekt häpnar jag av igenkänning från tv-världen. Den yrkesvärld jag sedan en tid tillbaka lämnat bakom mig, i längtan efter det verkliga livet.

I artikeln refereras till uppmärksamhet. Det pratas om paketering, tilltal och konkurrens med övriga appar. Kyrkoherden uppger att han redan nu låtit sig anpassas till den rådande medielogiken; predikningarna ska bli kortare och mer avskalade.

Exakt så har det låtit på många nyhetsredaktioner det senaste decenniet. Med en samhällsfarligt förytligad journalistik till följd. Vi ger ju bara folket vad folket vill ha! har det ropats från de ansvariga. Men ”folket” verkar å sin sida törsta efter mening och livgivande motstånd. Efter djup.

Julia Åberg
teologie studerande och före detta tv-journalist

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Media