Kyrkoherden är ingen cowboy

Med anledning av Johan Tyrbergs inlägg om församlingen som arbetsgivare, där han avslutningsvis föreslår att kyrkoherdarna ska anställas av stiften, skulle jag vilja flytta fokus mot orsakerna till problemen istället för föreslagna lösningar.

Till att börja med, de jämförelser som Tyrberg gör med andra arbetsgivare känns inte helt adekvata. Byggarbetsplatser är till skillnad från församlingar projektorienterade och är avsedda att läggas ned, församlingen däremot förväntas aldrig bli färdig med sitt uppdrag.

Och att betrakta kyrkoherdarna som personal från bemanningsföretag känns lite som att överge herdemetaforen mot cowboyen. Båda driver, eller för, sin hjord men den förre lever alltid med den (och är dessutom kanske lite skötsammare mellan arbetspassen).

Tyrberg hävdar att ”Det som inte uppnåtts med anställningsreformen [församlingen som arbetsgivare, min kommentar] är en välfungerande arbetsmiljö med goda möjligheter till planering av personalbehov i stort.”

Lite väl tufft att ställa anställningsformen till svars för dåliga arbetsmiljöer, varför skulle bemanningslösningen ordna det bättre? Planering av personalbehov? Behovet av kyrkoherde behöver inte planeras i någon större omfattning, det finns alltid där per definition.

Det talas i inlägget om att de verktyg som står stiften tillbuds är för trubbiga, att man saknar möjlighet till omplacering och förflyttning av präster. Man kan hålla med om att omplacering är humanare än utköp, när det gått så illa. Men det verktyg som verkligen tycks saknas är kompetens vad gäller konflikthantering och positivt påverkansarbete, samt att vara proaktiv vid rekryteringar.

Att tro sig sig kunna, eller ens vilja försöka, lösa konflikter med hjälp av församlingssammanslagningar och omplaceringar är som att försöka fickparkera en bil där man bara kan välja mellan full broms och full gas. Man kanske får den på plats men hur ser det ut efteråt.

En aspekt som inte tas upp är stiftens arbetsgivarkompetens på området, det tycks som om den förväntas ha överlevt av sig självt sedan arbetsgivaransvaret flyttades för snart två decennier sedan. Det är knappast troligt.

Grundfrågan handlar dock varken om omplaceringar eller om sanktioner vid misslyckanden utan om att se till att försörja församlingarna med den bästa kompetensen genom justa rekryteringar i samverkan mellan stift och församlingar.

Hur ofta har man man inte sett projekt haverera fastän nitiskt följande processen. Förutom regelverk så behövs det därför gediget kunnande, ansvarstagande och gott omdöme, oavsett vem som är arbetsgivare.

Kanske mödosammare att bygga upp men desto hållbarare. Börja där!

Lars Lundqvist
Åkarp