Debatt nr 10 2007

Vi har nyligen båda lämnat våra tjänster. Självklart höll vi oss borta från varje beslut rörande efterträdare, även från annonsens utformning. Vi var dock beredda att svara på frågor från intressenter som önskade få del av våra erfarenheter.
  Vi har nu hört att det är en utbredd praxis att kyrkoherdar deltar i beslut rörande sin egen efterträdare. Vi vill bestämt hävda att detta är i strid med en sund ordning och även med kyrkoordningen.

Det har tidigare varit en klar förståelse bland präster att man inte medverkar i ett sådant ärende. Detta stämmer också med praxis i andra liknande kyrkor, exempelvis den anglikanska. Förre ärkebiskopen av York , John Habgood, skriver i sin bok Making Sense om hur han självklart följer “the principle that one should not be involved in appointing one’s own successor”. I näringslivet är det också främmande att en avgående vd deltar i rekryteringen av en ny.

Kyrkordningens 4 kap. 22 § är tillämplig i frågan. Där står inte bara om lätt fixerbara förhållanden som släktskap och närstående intressen.
Där står också något som ofta förbises, nämligen att man är jävig ”om det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till ledamotens opartiskhet i ärendet”.
  Det är uppenbart att en sådan ”särskild omständighet” är att det gäller en tillsättning av efterträdare.
  Det kan inte uteslutas att den som avgår kan ha särskilda motiv att vilja gynna en av dem som söker eller kan ha ett intresse av att önska en efterträdare som gör att den egna arbetsinsatsen framstår i bästa möjliga dager.
  I båda fallen ligger osakligheten på lur, särskilt som den prästerliga ledamotens ord ofta kan ha ett starkt inflytande. Han eller hon bör alltså av jävsskäl inte närvara vid besluten.

   Om kyrkoherden inte själv håller sig borta, är att märka att jäv föreligger så fort någon finner skäl att påpeka det, och den som gör det har ingen bevisbörda. Man kan alltså inte rösta om saken.
Kyrkoordningens formulering gör det också orimligt att någon överklagandeprocedur kan komma ifråga som kan försena tillsättningen.
  Förtroendet är en rent kyrkorådsintern fråga. Att vara avgående bör alltså betraktas på samma sätt som släktskap som hindrar deltagande i ett ärendes handläggning.
  Men behövs det inte teologisk sakkunskap vid tillsättning av kyrkoherde? Jo, avgjort. Men den måste de förtroendevalda skaffa från andra än den avgående.
  Klokt är att få till ett bra samråd med biskop/domkapitel. Stiftets medverkan vid intervjuer bidrar till behövlig sakkunskap. Därefter är det de förtroendevalda som själva måste vara beredda att fatta besluten.
  För en och annan kan detta synas äventyrligt. Men att man å andra sidan inte kan räkna med att chefstjänstemannen medverkar vid rekryteringen kan tjäna att understryka att ingen som sitter i ett kyrkoråd kan undan­dra sig ansvaret att tillsätta kyrkoherdetjänsten sakligt och opartiskt.

Anders Eckerdal
tidigare domprost

Örjan Lundqvist
kyrkoherde emeritus