Kyrkostyrelsens förslag ett svek mot försoningsprocessen

Sámiid riikkasearvi (SSR) är medlemsorganisation för Sveriges samtliga 44 samebyar och 22 sameföreningar och ser med oro på de förslag från skogsutredningen som kyrkomötet ska besluta om den 17–19 november.

Renskötsel bedrivs idag på renbetesmarker i Luleå-, Härnösand- och Västerås stift. Det är marker där samer levt, verkat och bedrivit renskötsel långt innan stiftsgränser tillkom. SSR:s erfarenheter av stiftens skogsbruk på samiska renbetesmarker har präglats av varierande lyhördhet och vilja till förståelse för renskötselns behov.

Av det skälet välkomnade SSR skogsutredningens förslag att aktivt påbörja ett arbete för att säkerställa att de samiska rättigheterna, vilket även innefattar renskötselrätten, respekteras fullt ut. Det var även positivt att Svenska kyrkan i utredningen bekräftade det klimatnödläge som råder och därför föreslog ett klimat- och renskötselanpassat skogsbruk.

SSR ser därför med oro på de förslag som nu kyrkomötet ska behandla. Det förslag som nu ligger på kyrkomötets bord är inte ett stort steg framåt. Det kan i bästa fall ses som en symbolisk handling bort från ansvar, bort från kyrkans egna löften om försoning med det samiska folket, och bort från en vilja att agera mot det klimatnödläge som råder.

• FPIC-principen – reducerad till en byråkratisk skugga

Skogsutredningens förslag om införandet av Free, prior and informed consent (FPIC) har stor principiell betydelse. Det är ett viktigt ställningstagande, inte minst i förhållande till Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket och kyrkans försoningsmodell som vilar på utfästelser om omfördelande av makt.

Den tolkning som kyrkostyrelsen nu lagt fram i sitt förslag lever inte upp till de krav som ställs i internationell rätt för FPIC.

I stället för att visa vägen och respektera de samiska rättigheterna, tillika urfolksrättigheter, så är kyrkostyrelsens förslag urvattnat bland annat genom att begränsa principen till att enbart gälla situationer med en ”direkt och betydande påverkan”. Det är en feltolkning, för att inte säga en förvanskning. FPIC är en process som alltid gäller – oavsett graden av påverkan. Rätten till inflytande och delaktighet går inte att gradera.

Skogsutredningens skrivning var tydlig: samebyn ska kunna säga nej, och det ska respekteras. Det var i linje med internationella standarder och kyrkans egna löften om att följa mänskliga rättigheter. Kyrkostyrelsens version reducerar det till en formalitet. Att dessutom skjuta upp ikraftträdandet med ett år gör bara saken värre. För varje månad som går utan handling förlorar kyrkan trovärdighet.

Att tala om försoning samtidigt som man förhalar det konkreta ansvaret är att tala med kluven tunga.

• Nationella mål ersätts av förvirrat godtycke

Skogsutredningen föreslog ett nationellt mål för kyrkans skogsbruk – en gemensam riktning där naturnära metoder, hänsyn till klimatet och renskötseln och skyddet av skogen skulle vara vägledande. Kyrkostyrelsen säger nej även till detta. I stället ska varje stift få fastställa sina egna mål. Det låter demokratiskt – men i praktiken innebär det att ansvaret fragmenteras, att riktningen går förlorad och att de nödvändiga förändringarna riskerar att aldrig bli av.

• Försoning kräver mod – inte bekvämlighet

Detta är kärnfrågan: Svenska kyrkan har bett om ursäkt till det samiska folket och att en bärande del av försoningsprocessen handlar om att omfördela makt. Men försoning är inget som kan förhandlas bort när det blir för kostsamt, obekvämt eller komplicerat, utan kräver mod, konsekvens och rättvisa – inte fler utredningar och fördröjningar.

SSR menar att kyrkostyrelsens förslag är ett försök att säga både ja och nej samtidigt. Man talar om respekt, men skriver in begränsningar. Man talar om solidaritet, men låter några få bära kostnaden. Man talar om försoning, men agerar i praktiken som att ursäkten mest är en symbolisk handling utan innehåll.

Kyrkomötet har nu en chans att visa att Svenska kyrkan menar allvar. Det är inte för sent att införa ett klimat- och renskötselanpassat skogsbruk, införa en riktig FPIC-princip och fastslå nationella mål för Svenska kyrkans skogsbruk.

Försoningen med det samiska folket kan inte bygga på urvattnade kompromisser. Den måste byggas på konkret handling, rättvisa och mod.

Om Svenska kyrkan inte klarar det – vem ska då göra det?

 Matti Blind Berg,

ordförande i Sámiid Riikkasearvi