Vill kyrkan vara en passiv betraktare?

Otillåten påverkan från kriminella nätverk sker sällan genom öppna hot. I stället påverkas människor i det tysta genom social press, ryktesspridning, trakasserier och indirekta påtryckningar. När denna påverkan normaliseras urholkas både ansvar och tillit. Frågan är vilken roll kyrkan har i ett samhälle där modet att säga ifrån gradvis försvagas.

Kriminella nätverk förknippas ofta med våld och synlig kriminalitet. Men i praktiken sker mycket av deras inflytande lågmält och systematiskt. Otillåten påverkan handlar om att styra beslut och beteenden genom rädsla, press eller manipulation, utan att handlingarna alltid är tydligt brottsliga.

Effekten blir att människor anpassar sig, drar sig undan eller väljer tystnad. Denna påverkan lämnar sällan tydliga spår i statistik eller domar, men märks i vardagen. När handläggare undviker vissa ärenden, när chefer avstår från beslut som riskerar konflikt eller när ideella tappar modet att engagera sig, har påverkan redan fått genomslag. Svenska myndigheter och forskare är i dag överens om att detta utgör ett reellt samhällsproblem, just eftersom det verkar i gråzonen och därför riskerar att normaliseras.

Här måste också kyrkan se sig själv. Svenska kyrkan är en av landets största civilsamhällesaktörer med stark lokal närvaro. Samtidigt är kyrkan, liksom andra organisationer, inte förskonad från otillåten påverkan. Även inom kyrkans egen verksamhet kan anställda, förtroendevalda och ideella utsättas för påtryckningar, oro eller tystnadskultur som påverkar beslut och engagemang.

Samtidigt har kyrkan en unik möjlighet att vara en motkraft. Genom sitt långsiktiga arbete med barn och unga, genom diakoni, öppna verksamheter och närvaro i lokalsamhällen där kriminella nätverk söker inflytande, kan kyrkan bidra till att förebygga rekrytering och bryta isolering. Trygga vuxna, meningsfull gemenskap och tidiga insatser är välkända skyddsfaktorer mot kriminalitet.

Slutsatsen är tydlig: otillåten påverkan är inte bara en säkerhetsfråga, utan ett etiskt och demokratiskt problem. När rädsla får styra tystnar människor och människovärdet hotas.

Därför bör kyrkan ta detta på allvar – både internt och i sin samhällsroll. Inte partipolitiskt, men moraliskt.

Mitt förslag är att Svenska kyrkan tar fram gemensam vägledning för hur otillåten påverkan kan identifieras och hanteras, stärker utbildning och stöd till anställda och förtroendevalda samt tydliggör kyrkans förebyggande arbete gentemot unga.

Och min fråga till Svenska kyrkan är denna: Vill kyrkan vara en passiv betraktare när rädsla blir vardag – eller en aktiv kraft som förebygger, skyddar och står upp för mod, ansvar och människovärde?

Kristoffer Samsing,

säkerhetsspecialist och författare med lång polisiär erfarenhet av arbete mot organiserad brottslighet och förebyggande samhällsfrågor