Transpersoner kan omfamnas i kyrkan

Det är så svårt att vara transperson.

Transpersoner är sorgliga, syndiga varelser.

Ttrans finns inte.

Ingen vill ha ett transbarn. 

Låter det bekant? Det är så här det ofta låter när det pratas om transpersoner. Olika grader av att tycka synd om, fördöma eller hata transpersoner.

Vad gör det med transpersoner? Vad ger det oss för självbild? Vad ger det oss för förutsättningar att leva goda, lyckliga liv? För det är faktiskt möjligt. Transpersoner kan ha ett enkelt och härligt liv. Transpersoner kan vara älskade av folk i sin omgivning. Transpersoner kan omfamnas och uppmuntras i kyrkan.

Idag är det Trans Day of Visibility, eller transsynlighetsdagen. En dag som syftar till att belysa transpersoners berättelser och livsvillkor. Här kan vi göra ett aktivt val och omforma narrativet. Från att upprepa de svåra, jobbiga berättelserna kan vi i stället välja att peka på transglädjen.

Det är detta som Transblessing vill fokusera på. Ända sedan allra första mötet då idén om denna internationella konferens föddes, var vi överens om att sätta glädjen i centrum. Vi ville gå vidare från det tunga och svåra och istället försöka lyfta blicken mot det som kan vara alldeles alldeles underbart med att vara ung, kristen och trans.

Fem år senare kan vi se att vårt koncept lyckats, och att det behövs mer än någonsin. När transpersoner från hela världen samlas på en digital plattform under en helg och pratar om glädje så skapas magi. Gud är där mitt ibland oss.

Idag bjuder Transblessing för första gången in till ett webinarium även för dig som inte är trans. Under en eftermiddag undervisar unga kristna transpersoner om kyrka, trans och tro, allt med den här positiva utgångspunkten.

Vi är inte ensamma om detta grepp. Att fokusera på glädjen som en del av aktivism kommer från den Svarta frihetsrörelsens Black Joy. Den var fast besluten om att bevisa att Svarta liv inte bara bestod av lidande, utanförskap och misär, utan att det också kunde vara fullt av glädje, liv, skratt och dans. Transblessing är bara en i raden av minoritetsgruppen som anammat detta geniala synsätt.

Vad innebär det då att fokusera på glädjen under en konferens för unga kristna transpersoner?

Det innebär bibelstudier där vi letar efter spår av positiva normbrytare. Om en pappa som gav sitt barn Josef en prinsessklänning. Om Jesus som firade sin allra sista måltid hemma hos en person som kallades man men bar vatten på huvudet, som bara kvinnor gjorde. Om människor som fick nya namn av Gud och inte en enda gång efter det hörde någon kalla dem vid sitt gamla namn.

Det handlar också om var vi fokuserar. I stället för att fråga "När krockar det att vara trans och kristen?" så frågar vi oss "Vad är det bästa med att vara trans och kristen?". Då får vi höra vackra berättelser om att få förbön med sitt korrekta pronomen, om att förstå Gud på ett djupare sätt som icke-binär eller att få sjunga psalmer med tenorerna i kyrkokören.

Vi vänder medvetet blicken från det svåra till glädjen, för att påminna oss själva, och världen, om att vi förtjänar fulla, lyckliga liv. För det är det absolut starkaste vi kan göra för att stå emot de som vill oss illa. De som försöker måla upp oss som en grupp sorgliga, skamfyllda, syndiga varelser. Vi kan visa att de har fel – med vår glädje.

Oliver Jähnke