Ledare

Det finns mer att säga
om  biskopens ”mansklubb” 

Efter medias förnyade intresse för prästvigningar beskylls Svenska kyrkan  för "kvinnohat och homofobi" i debatten. Det finns lite utrymme för kontext eller respekt för att kyrkan bärs av en egen slags logik.

Publicerad

Detta är en ledare i Kyrkans tidning. Ledarsidan är oberoende och partipolitiskt obunden.

Varje år vigs två kullar präster i Svenska kyrkan. 

Senast det var dags, i januari, blev sammanlagt 26 personer präster i Svenska kyrkan. Något fler var män än kvinnor. 

På så sätt avviker 2026 hittills från de senaste årens trend. 

Det svenska prästskrået domineras redan av kvinnor och en sammanställning av statistik från de senaste fem årens prästvigningar visar att det håller i sig. Svenska kyrkan har sedan 2022 försetts med 319 nya präster. Av dem har 63 procent varit kvinnor och 37 procent män.

Statistiken pekar också på att vi inte behöver vara oroliga för att årets mansdominans ska stå sig.

Traditionellt sett, det vill säga de senaste fem åren, har kvinnor i allmänhet föredragit att låta sig prästvigas på sommaren i stället för vintern. Det är förmodligen ren slump, men det går som bekant att göra lite vad man vill med statistik. 

Man kan till exempel titta på de senaste två årens prästvigningar och dra följande slutsatser: 

Att Stockholm är det mest mansfientliga stiftet. I Stockholm var färre än var femte nyvigd präst man under de senaste två åren. 

Att Visby är det mest kvinnofientliga stiftet. I Visby var varje nyvigd präst man under de senaste två åren. 

Men det vore självklart absurt, med tanke på att det handlar om sammanlagt tretton personer.

Det pågår nu något av ett drev mot biskop Erik Eckerdal efter att Sveriges Radio P4 gjort inslag om att samtliga av hans åtta prästkandidater är män och merparten boende på S:t Ansgars studenthem i Uppsala. Där får kvinnor inte leda mässan. 

Som församlingsmedlem får man heller inte vara allergisk mot rökelse eller lovsång. Det är nämligen rätt mycket som ingår i paketet S:t Ansgars som betraktas som motsägelser på andra håll i Svenska kyrkan. Att flera blivande och befintliga kvinnliga präster gärna deltar i gudstjänstlivet är inte det enda exemplet.

Men en som fördömer Erik Eckerdal är Nina Rung, aktivist och opinionsbildare. Hon framställer sig som kriminolog, uppbackad av en kandidatexamen. Framför allt är hon framgångsrik på sociala medier. 

Förra veckan hann hon på sin Instagram både diagnostisera Daniel Fjäll, deltagare i Love is blind på Netflix, som “patologisk lögnare” och berätta varför Erik Eckerdals biskopsgärning är en signal om att “kvinnohat och homofobi” går hand i hand i Svenska kyrkan.

Metoden är klassisk slacktivism, slarvig aktivism. Den liknar en kiropraktors: man lokaliserar en öm punkt, pressar den tills smärtan blir outhärdlig och utropar därefter att det rör sig om en systemisk åkomma som genomsyrar hela kroppen. 

Det är ett effektivt grepp för att väcka känslor men knappast någon intellektuellt hedersvärd systemkritik. Det finns lite utrymme för kontext. Det finns heller ingen respekt för att kyrkan bärs av en egen slags logik. 

Samtiden känns särskilt andefattig när politiska vänsterprofiler inte förmår tillskriva kyrkan någon annan logik än marknadens. En biskop bygger inget företag med uppdraget att skicka ut rätt signaler. En biskop bygger kyrka med uppdraget att bereda livaktiga församlingar. 

Den som satt sin fot i Svenska kyrkan de senaste åren vet att prästkandidater som ger uttryck för att de tvekar inför att viga samkönade synas i sömmarna länge innan de får sy upp någon kaftan. De har mer att förklara än de som gör det med självklarhet. De har naturligtvis svårare att få jobb som präster.

Är det då slump att Erik Eckerdal har rekryterat en sådan till synes homogen grupp prästkandidater? Naturligtvis inte. Men det säger mer om de som söker sig till stiftet än biskopen själv. 

När jag studerade teologi i Uppsala bodde jag på det andra, Norrbyska, präststudenthemmet. Det var underbara år, tills det blev pandemi, utegångsförbud och huset förvandlades till en enda hormonstinn dagsfylla. 

Nåja, det berättades ofta om alla biskopar som hade bott där. Jag vet att Mikael Mogren och jag har delat garderob. De flesta som bodde på studenthemmet var unga människor utan förpliktelser som familj och jobb. De kunde välja att bosätta sig var som helst i landet efter examen.

Det hände att de kände sig dragna till vissa stift därför att de uppfattade biskopen som någon som kunde förstå dem. Biskopen blev en projektionsyta för deras egen andliga identitet. 

Människor söker sig dit där de blir respekterade och förstådda. 

Kalla det konservativ koncentration eller kalla det hellre normalt, mänskligt beteende.

Fanny Willman, ledarskribent