Låt mig dela med mig av en stund i kyrkan under Gävle Pride

Jag satt och läste i några ­äldre nummer av Kyrkans Tidning och hamnade i en insändare som handlade om Pride och svenska kyrkans deltagande i de sammanhangen.

Det här är inte en replik till den som skrev insändaren. Jag vill dela med mig om en stund under Gävle Pride i Heliga Trefaldighetskyrkan. Det var en sådan där stund där luften dallrar, och jag kände att jag borde ta av mig skorna för det här var helig mark.

Priderörelsen vill tillhandahålla ”trygga rum”, och det är det där ”trygga rummet” som fick finnas i kyrkan i Gävle i mitten av augusti en solig fredag ­förmiddag som jag vill berätta om.

Kyrkan bjöd på frukost ute på kyrkbacken, vi tog med oss ­kaffemuggar och mackor in i kyrkan för att där frukostera under morgonbön. Vi var samlade i en salig blandning människor – bland andra en grupp som kommer från länder där homosexuella, och transgender, förföljs och trakasseras. Människor som utsätts för skymfningar, våld och hat, ofta från de egna familjerna, samhället och kyrkan.

En efter en reste de sig upp och delade med sig av sina livs­berättelser. De berättade om sorg, rädsla och flykt. De berättade om längtan, kärlek, tro och gemenskap. Det var mycket starka berättelser – jag satt och lyssnade med en klump i halsen och tårar i ögonen. De sjöng lovsång och bad.

En tjusig kvinna i glitterbrallor och rosa turban gick altargången fram, och presenterade sig som ”a proud trans gender woman”. Hon stod där så rakryggad och frimodig under Pride-flaggan… Och jag nästan sprack av stolthet över att kyrkan och Gävle församling får vara med och välkomna människor till ett tryggt rum där de får/kan/vågar vara som de är i den kristna gemenskapen.

Så började hon sjunga – hon den tjusiga med turbanen – med klar stämma började hon sjunga ”Amazing grace”. Det blev för mycket för mig, jag gick ut och storgrinade. Det där trygga rummet/den heliga marken, när min syster i tron påminde mig om Guds villkorslösa kärlek till oss människor, kommer jag bära med mig närmast hjärtat länge länge…

Erika Ersholt
präst, Gävle